Nästa säsong blir den sista men det känns redan tomt efter Downton Abbey, även om vi väl alla egentligen är överens om att den gamle trotjänaren borde få somna in nu. Det känns som att skaparen Julian Fellows i sanningens namn gjort ett gäng riktigt halvhjärtade säsonger nu på slutet.
Säsong fem, den senaste, tyckte jag började bra men resten av säsongen kändes mest rörig. Jag ville inte ens utbrista i ett »Stackars Edith« utan mer i ett »stackars lantbrukarhustru!« eftersom ungen ju faktiskt bara togs ifrån henne av rikemansbruttan Edith (som ju redan en gång tagit tillbaka barnet från den där anonyma österrikiska familjen eller vad det nu var). Jag kunde inte se skillnad på Marys friare. Jag hoppades halvhjärtat på att Tom och Mary skulle få ihop det, men nej.
Allt var liksom så…o-episkt. Det är en dödssynd i kostymdrama, att vara o-episk!
Det har också varit så gulligt, alla har varit så förstående mot varandra. Pappa Grantham bara »jaha jaha ett illegitimt barn som du dolde för mig i flera år, bara du är lycklig så.«
Ingen dramatisk död, inga riktiga problem, inget krig. Allt var liksom så…o-episkt. Det är en dödssynd i kostymdrama, att vara o-episk!
Jag kommer självklart se den nästa och sista säsongen. Men. Det finns så många historier kvar att berätta! Och då menar jag inte att Mary ska få avspisa ännu en friare utan jag menar de historier som funnits men det bara hintats om.
För ungefär ett år sedan skrev jag här på TVdags om hur jag var på en pressgreja med Isobel Crawley (Penelope Wilton) och mr Carson (Jim Carter), och hur de pinsamt nog avfärdade min strålande idé med att ge Downton Abbey en prequel.
Men jag vill inte nedslås. Jag tycker fortfarande det är en strålande idé! Här kommer därför några av mina prequel-idéer, i repris:
Dowager Countess of Grantham – (Puh, att få ur sig den titeln varje gång – alltså älskade Maggie Smith, Violet) stod ju för den mest spännande kärlekshistorien som vi aldrig fick se äga rum i säsong fem. Jag menar så klart den med ryske prinsen. Vem hade inte velat se den utspela sig, med en vasstungad, skitsnygg brud som går på bal och deltar i slädturer med rysk aristokrati och som kollrar bort och nästan-rymmer med den noble prinsen.
Men mer då?
Isobel Crawley – var ju sjuksköterska i Boer-kriget och hade ju haft en episk kärlekshistoria bakom sig med Matthews far.
Carson – hade ett spännande förflutet på teatern med himlastormande men sviken kärlek. Vem vill inte se honom steppa runt på en vaudeville-teater?
Robert Crawley – Robert gifte sig med Cora för pengarnas skull, pressad av sin familj, på det sättet räddade hon Downton. Hur gick det till? Hur blev Downton bankrutt? Hur träffade Robert Cora?
Cora Crawley – (fast Levinson då som hon hette innan hon gifte sig) Vad var Coras känslor och motiv? Blev hon tvingad av sin familj eller hyste hon äkta känslor för Robert redan från början? Hur var det att komma från USA till det engelska strikta klassamhället? Hennes mamma, spelad nu av Shirley Maclaine, vill man ju se mer av också!
Bates – stred med Robert i Boer-kriget, där han blev sårad. Vi vet att han blev alkoholiserad, och behandlade sin fru Vera så illa att han nykter sedan kände sig tvungen att gottgöra henne genom att ta på sig skulden för en stöld Vera begått. Även om vi känner till hur illa det slutade är detta ändå så dramatiskt att det är värt att se!
Miss O’Brien – hur blev hon Coras hjälpreda? Varför är hon så ondskefull som hon ju är i framför allt första säsongen? Här kan man ju fläska på med sorgliga motgångar som gjorde henne till det intriganta stycke som hon är.
Okej, jag kan se de praktiska problemen. Skådisarna blir ju inte yngre och kan knappast reprisera sina roller fast vara 20 år yngre. Men ändå!
Till sist förslag på den obligatoriska julspecialen i Downton Abbey – the Prequel:
Robert inser att han nu fått äkta känslor för Cora. De kysser varandra i snön. Miss O'Brian tittar mörkt på ut från skuggorna…samtidigt som Carson sjunger God rest ye merry gentlemen på en scen. Bates tar en jul-hutt i finkan. Cora berättar att hon är gravid. »Jag känner på mig att vi ska få en dotter…« säger hon. Flingorna faller över Downton Abbey.