Clik here to view.
Zombieapokalypsen började för sex månader sedan. Tio personer sitter instängda i ett köpcenter som tidigare fungerat som tillfällig militärbas innan det blev övertaget av zombies. Där måste de överleva i en vecka innan armén kan hämta upp dem. Till sin hjälp har de radiokontakt med armén som skickar ut dem på uppdrag för att hitta det de behöver – mat, vatten, medicin, och så vidare.
Producenterna är bra på att variera uppdragen – att gå och hämta vatten från kranen på torget blir ett nytt äventyrsscenario varje gång.
Serien är väldigt producentstyrd. Den enda gång deltagarna är fria att göra vad de vill är när de befinner sig i den skyddade basen – ett stort öppet rum med sängar, soffor, grundläggande köksutrustning – skyddade från zombies av en rullport. Annars är det armén som bestämmer vilka uppdrag de ska utföra, och hur många personer uppdraget kräver.
Uppdragen i sig liknar morbida versioner av sådant man skulle kunna se i Fångarna på fortet. Ett av de första, lättare uppdragen är att hämta kuddar, täcken och annat från en närliggande butik. Väl framme måste de hitta lagernyckeln som finns hos butikschefen som ligger i en av liksäckarna i rummet. Efter en viss tid gått kommer zombies vakna från andra liksäckar och anfalla, fast det vet förstås inte deltagarna.
Ett senare, svårare uppdrag är att omdirigera vattnet i byggnaden, eftersom vattenkällan till kranen på torget som de hittills fått vatten ifrån har sinat. Då måste en deltagare gå in i ett kolsvart rum med zombies för att vrida om ett hjul på ett rör. Rörmokare kan klaga på min bristande terminologi i kommentarerna. För att kunna orientera sig i det mörklagda rummet måste en annan deltagare titta på en monitor med night-vision och leda den utsatta deltagaren rätt via walkie-talkie.
Så ni förstår Fångarna på fortet-liknelsen.
Producenterna är bra på att variera uppdragen. Till exempel måste deltagarna flera gånger gå och hämta vatten från kranen på torget, men varje vattenhämtningsuppdrag är olika utformat så nya scenarion utspelar sig varje gång.
De har castat en grupp ointressanta personer med ytliga egenskaper som på pappret gör de intressanta.
»Men ska du inte säga något om deltagarna?« frågar ni. »Jag hejar på Amena för hon är snyggast«, svarar jag. »Vad ytlig du är«, säger ni. Men tyvärr är det inte jag som är ytlig, det är producenterna. De har castat en grupp ointressanta personer med ytliga egenskaper som på pappret gör de intressanta. Vi har en kvinna som har varit man och en man som tycker att män ska vara män. Skön drama-kombination om det någonsin kommit upp att hon har varit man, vilket det givetvis inte gör, för varför skulle hon berätta det för en grupp främlingar. Vi har en person med benprotes och en person som är döv, men deras funktionsnedsättningar utgör inget som helst hinder för dem.
Med andra ord, castingfolket har varit otroligt cyniska och lata. Ni förstår nu varför jag hejar på den jag tycker är snyggast. Vilken annan anledning har jag att heja på någon när de – som realitydeltagare, om än inte nödvändigtvis som riktiga människor ute i verkligheten – är fruktansvärt tråkiga? Det mesta drama vi får är huruvida Person X gjort fler uppdrag än Person Y. Gäsp.
Men trots casting-missen är I Survived a Zombie Apocalypse en underhållande serie, om så bara för att man kan föreställa sig hur man själv hade agerat i samma situation.
I Survived a Zombie Apocalypse visas på BBC i Storbritannien.