Mario Lopez, programledare för nöjesprogrammet Extra, levererar de dåliga nyheterna till mig med ett bländvitt Pepsodent-leende: Playstation Network tror att jag är dum i huvudet.
Pilotavsnittet av Powers har så uppenbart skapats lika mycket för att uppfylla någons kreativa ambitioner som för att hisspitcha in ett svajigt koncept till stressade tv-bolagsdirektörer. Detta resulterar redan efter ett par minuter i ett fiktivt inslag ur nyss nämnda Extra, där Lopez ordagrant förklarar precis vad just den här tv-serien går ut på, vilka som befolkar den samt vilka naturlagar som gäller, eller eventuellt inte gäller, i dess universum.
Powers-skaparen ville »utforska superhjältegenrens klyschor genom luttrade polisers ögon« och vips föddes en ny subgenre – den inte helt självklara superhjälte-buddy cop-serien.
Det är ett så korkat anslag att inte ens det faktum att jag, som betalande Playstation Plus-medlem, får serien Fedex-levererad direkt till min Playstation 4 varje vecka lyckas lindra den huvudvärk som smyger sig på. Och då är det ändå bara en föraning av den buffé av bottennapp som Playstation Networks första egna originalserie bjuder på.
Eddie Izzard ber till högre makt att detta ska hålla… men det gör det inte.
Här går ridån upp för ett fiktivt Los Angeles där människor och supermänniskor vandrar sida vid sida, med allt vad det innebär. Under de fem inledande episoderna gör Powers ett ärligt försök att skildra hur det är att behöva jonglera mänskliga problem jämte de helt oförutsägbara som uppstår när man fötts med superkrafter. I berättelsens centrum står poliserna Christian Walker och Deena Pilgrim.
Strax bakom dem: spillrorna av en före detta superhjältegrupp, en blodtörstig superskurk spelad av Eddie Izzard och massor av tonåriga wannabes som också vill uppstiga till så kallade »powers«. Walkers karaktär utmärks främst av det faktum att han en gång själv var en superhjälte, Diamond, men blev fråntagen sina krafter av Izzards megalomaniske Deepak Chopra-liknande gestalt Wolfe. Powers handlar, åtminstone inledningsvis, lika mycket om det hyfsat intressanta världsbygge som seriens skapare åstadkommit som om Walkers kamp för att stå ut med sitt nya, »kraftlösa« jag. Det är en intressant mänsklig metafor som fungerar bra – i teorin: hur hanterar man att förlora sin inre styrka?
Lady in red…
Som premiss för en tv-adaption av en serietidningsförlaga fungerar den dock i praktiken ungefär som sådana brukar: inte så bra. Producenten tillika upphovsmannen bakom förlagan, Brian Michael Bendis, hade en tydligt formulerad tanke med sin Icon-utgivna serietidning. Han ville skriva på temat superhjältar, men insåg tidigt att Alan Moores Watchmen och Frank Millers The Dark Knight redan utforskat genren grundligt. Därför formulerade han sitt eget koncept: att »utforska superhjältegenrens klyschor genom luttrade polisers ögon«, och vips föddes en ny subgenre, den inte helt självklara superhjälte-buddy cop-serien.
Problemet med tv-serien Powers är att den tar det här konceptet och filtrerar det en gång till – genom ögonen på någon eller några med extremt dålig smak. Castingen vittnar exempelvis om en studio som inte har någon som helst fingertoppskänsla för att sätta ihop ensembler med personkemi.
Det slår inte direkt gnistor om huvudrollsinnehavarna Sharlto Copley och Susan Heyward. Deras samspel slår snarare bakut hyfsat omgående. Sharlto börjar överspela sin cyniske snuthjälte så till den milda grad att man bitvis skäms när man tittar. Heyward levererar å sin sida sina taskiga oneliners med en brist på entusiasm som jag trodde var reserverad för de dödligt sjuka. Bara inhoppen från det kompetenta men intetsägande Steve Buscemi-alibit Noah Taylor, i rollen som Wolfes teleporterande protegé Johnny Royalle, gör en ansats att dra upp nivån. Men hans karaktär är å andra sidan precis lika endimensionell som de övriga.
…och blå, blå känslor i natten.
Under de fem första avsnitten (ytterligare fem kvarstår av den första säsongen som ska visas med en veckas mellanrum, både via Playstation-appen Powers och Viaplay) faller det på en trots allt hyfsad Eddie Izzards lott att hålla mig kvar framför det superpekoral som utspelas framför mina ögon. Och då repriserar han egentligen bara sin briljanta roll från Bryan Fullers Hannibal genom att spela något slags tarmpaketsätande seriemördare – med ett långt ifrån lika briljant manus att röra sig med. Men sedan cementerar en utdragen stridsscen fylld av pinsamma specialeffekter det faktum att ingen enskild skådespelarinsats kan hindra Powers från att sänka ribban så lågt att den inte ens hade kunnat skymtas ifrån Smallvilles gamla manusförfattargrotta back in the day.
De goda nyheterna kommer därför inte från Mario Lopez, utan från mig: det är inte vi tittare som är dumma i huvudet, utan de som skapat den här serien.