I François Truffauts idoliserande intervjubok med Alfred Hitchcock för den franske regissören fram teorin att om De 39 stegen (The 39 Steps, 1935) är som en sammanfattning av Hitchs brittiska filmproduktion, kan I sista minuten (North by Northwest, 1959) sägas bäst sammanfatta hans amerikanska – en tanke som Hitchcock inte avvisar. Och det är ett ganska passande sätt att närma sig den här skamlöst underhållande spionthrillern. Den är som ett härligt hopkok av delikata Hitchcockska ingredienser, och manusförfattaren Ernest Lehman har till och med sagt att ambitionen var att göra »the Hitchcock picture to end all Hitchcock pictures«. Regissören hade ännu ett par utmärka titlar kvar att göra efter I sista minuten, men tematiskt, psykologiskt och produktionsmässigt är detta peak Hitchcock i Hollywood.
Den oskyldigt anklagade mannen som oförhappandes dras in i en lavinartad serie av händelser utanför sin kontroll är ett tema som Hitchcock var förtjust i.
Intrigen i I sista minuten är i princip nonsens, en hittepå-ursäkt för att under dryga två timmars tid på olika spektakulära sätt jaga livet ur en oförstående Cary Grant, från New York via Chicago till en gastkramande final på Mount Rushmore. Grant spelar Roger Thornhill, en framgångsrik Mad Man på reklambyrå på Manhattan, som råkar vara fel man på fel plats vid fel tillfälle. Ett par skurkar misstar Thornhill för den agent de spanar efter – en viss Kaplan – och kidnappar honom. Han förs till ett lyxigt hus på Long Island, där en närmast Bondskurksaktig man (James Mason) tar emot och häver ur sig kryptiska anklagelser mot Thornhill, som till en början mest är förbluffad och nästan lite road över situationen och försöker desarmera den med charm och logik, men som snart inser stundens allvar – det spelar ingen roll vad han säger, hans protester stärker bara skurkarnas uppfattning att han verkligen är Kaplan.
Efter en utfrågning tvingar hejduken Leonard (en ung och mycket minnesvärd Martin Landau) i Thornhill mängder av sprit och sätter honom i en bil som det är meningen att han ska krascha och dö i. Men Thornhill överlever och måste nu försöka övertyga myndigheterna om sin osannolika historia och samtidigt fly undan skurkarna.
Den oskyldigt anklagade mannen som oförhappandes dras in i en lavinartad serie av händelser utanför sin kontroll är ett tema som Hitchcock var förtjust i (se även The Wrong Man). Här blir scenariot närmast metafysiskt då Kaplan, agenten som Thornhill felaktigt utpekas som, inte ens existerar – han är en illusion, ett lockbete skapat för att dra fram andra agenter i ljuset. Kan man misstas för någon som inte finns?
Och så finns här förstås en av Hitchcocks mest kända sekvenser, ett typexempel på hur man mästerligt bygger upp andlös spänning utifrån en på pappret lugn och trygg situation. Thornhill har precis klivit av en buss långt ute på vischan i Indiana, där han tror att han ska möta Kaplan. Det är ett platt och torrt landskap, fri sikt i alla väderstreck, mitt på dagen, inte ett moln på himlen. Thornhill har inte fått någon information om vad som ska ske härnäst, hur Kaplan ser ut, vem som ska möta honom. Han är på helspänn. Något måste ske. Men vad? Hur introducerar man ett hot i den här beskedliga miljön, där ingen kan smyga sig fram, ingen kan gömma sig?
Svaret kommer efter flera långa, stumma minuter under vilken spänningen byggs upp till bristningsgränsen. Och det kommer från ovan.