1. Sons of anarchy (Kanal 9 kl 21)
Svensk premiär i kväll för den senaste – och sammanlagt näst sista – Sons-säsongen. Den blev delvis sågad i inledningen men vann snart över kritikerna genom sitt kompromisslösa mörker. Själv har jag egentligen alltid accepterat såpainslagen (kolla in den långa diskussionen jag hade om detta med WS-läsarna i den här kommentartråden…) men hade ändå vissa problem med de inledande avsnitten av denna säsong, då jag tyckte det blev för mycket… ja, vad ska jag säga, schack. MC-gängets nya heliga graal, att komma ur vapenhandeln och satsa på en lugnare, lagligare porrklubbsägartillvaro, skördar många offer i en skenande cirkus som bitvis stör det emotionella (eller smittar av sig på det) och till slut inte ens känns som strategiska schackpjäsförflyttningar utan snarare som en dålig förlorare som sveper hela armen över schackbrädet.
Men – och detta är tv-årets kanske allra största men – den här säsongen tar snart en gruvlig revansch på alla som misstror den. Jag lovar. Säsongsfinalen är något av det mest skakande jag sett i en dramaserie, och resan dit blir så småningom intensivt spännande.
2. Nyfiken på partiledaren (SVT2 kl 20)
Förhoppningarna har försvunnit, Poul Perris är bisarrt ytlig och klichémanererad, men för tusan, det är statsministern på besök, en del har läckt ut i förväg (som att Fredde, under djup hypnos får man förmoda, gräver fram en länge undanträngd multipel personlighet i »komikern« Fredrik), och jag måste erkänna att jag finner skräckblandad njutning bara i att höra Reinfeldts iskalla kansli-stockholmska.
3. Banshee (HBO Nordic/Filmnet)
I stort håller jag med det Magnus Blomdahl skrev om det andra avsnittet, efter att vi båda blivit storligen besvikna på säsongspremiären (vilket jag beskrev mer i detalj här). Visst var det en tydlig uppryckning vi fick se förra helgen, men jag är möjligen lite mer skeptisk till att våldsporren nu på allvar matchades med en uppgraderad sexploitation. Förra säsongen tyckte jag rentav att sexscenerna hade stora kvaliteter. Eller, jag syftar nog egentligen bara på den allra sista mellan Lucas och Carrie, där djupet i relationen faktiskt gick rakt genom rutan. Men när jag ser amish-tjejens utdragna onaniscen med sin egen farbror som runkfantasi, och sedan hennes jakt efter Lucas, och sedan hennes blodiga läpp framför kasinoägarens gubbkåta blick… njaej, då vrider och vänder jag på mig och hoppas på mer danskt psykopatvåld à la Ulrich Thomsen eller några rundor till av Lucas Hoods tv-spels-fajting.