Innehåller spoilers för Unbreakable Kimmy Schmidt, säsong 1.
Martin: Nu har det gått några veckor sedan Tina Feys och Robert Carlocks nya komediserie Unbreakable Kimmy Schmidt (UKS) släpptes loss på Netflix. Vår egen Magnus Blomdahl var entusiastisk efter en handfull avsnitt, och vi är många som hunnit sätta i oss hela säsongen nu. Kanske läge att samla intrycken? Eller sitter folk och håller på avsnitten, ser ett i veckan på bestämda tider och längtar tillbaka till äldre, enklare tider?
Jon Hamm gör en sensationell prestation som den charmige sektledaren som totalt kollrar bort en jury med helt vansinnig retorik och argument som man ändå tyvärr känner igen från verkligheten, här skruvade till sin spets.
Själv var jag en av de som bingade samtliga 13 avsnitt under en helg. Jag blev otroligt lättad av hur bra jag tyckte den var! Jag hade ledsnat ordentligt på 30 Rock långt innan den serien avslutades och trodde kanske att jag fortfarande var lite trött på Fey. UKS är ju väldigt lik 30 Rock till både stil och ton, gillar man den humorn känner man sig hemma här. Men jag kände ingen 30 Rock-ångest alls, det var kanonbra, snyggt och smart och roligt. Men det enskilda som fick mig att verkligen plöja igenom avsnitten var Ellie Kemper. Vilken stjärna! Har du sett henne i många grejer innan UKS? Jag tror bara jag sett henne i Bridesmaids, där hon inte har en jättestor roll.
Ida: Jag måste bekänna en sak: jag såg inte ens hela första säsongen av 30 Rock. Jag fastnade bara aldrig. (Däremot är ju Tina Fey en humorgudinna, hennes självbiografi Bossy Pants är så häpnadsväckande rolig! Den måste alla läsa!)
Serien är som en liten godispåse, det snålas inte på skämt och knasiga karaktärer och faktiskt inte så lite samhällskritik.
Detta, plus det faktum att trailern till UKS (vilken jävla akronym!) var rätt hemsk, gjorde att jag hade noll förväntningar. Och sedan, precis som du, slukade jag nästan hela säsongen i ett svep! Serien är som en liten godispåse, det snålas inte på skämt och knasiga karaktärer och faktiskt inte så lite samhällskritik. Speciellt mot slutet av säsongen när Jon Hamm gör en helt sensationell prestation som den charmige sektledaren som totalt kollrar bort en jury med helt vansinnig retorik och argument som man ändå tyvärr känner igen från verkligheten, här skruvade till sin spets.
Men varför tjatar jag om Jon Hamm när Ellie Kemper ju, precis som du säger, är så underbar?! Ja, Bridesmaids såklart, men jag fick först upp ögonen för henne i amerikanska The Office, som jag är extremt förtjust i. Där spelar hon, liksom i Bridesmaids, en clueless men godhjärtad tjej som inte så lite liknar Kimmy. Rätt typecastad alltså!
Fast Kemper gör henne så himla bra – Kimmy är naiv men hon är aldrig korkad utan istället jäkligt smart och klurig. Och snäll! En karaktär som är rolig men samtidigt riktigt snäll är något av det bästa jag vet – jämför med Leslie Knope i Parks and Recreation. Annars har jag svårt att säga vem som är min favorit – jag har så många, från Titus till den snuskiga hyrevärdinnan. Din favorit då?
Martin: Det är väl förutsägbart kanske, men favoriten är solklart Kimmy själv. Mycket är såklart den supercharmiga Kempers förtjänst, men som du påpekar är det också Kimmys naiva öppenhet i kombination med klurighet som gör det så uppfriskande – det hade ju kunnat bli hur irriterande som helst med ett käckt Amélie-aktigt vuxenbarn, men Fey och Carlock lyckas konsekvent göra Kimmy både sympatisk och skojig, full av initiativ och problemlösarskills. Men resten av ensemblen är också stark. Titus Burgess, som jag aldrig sett förr, är fantastisk. Jane Krakowski spelar ungefär samma sorts superpriviligierad diva som i 30 Rock, men hon gör det väldigt bra. Och vad fint att veterankomediennen Carol Kane får en så stor roll, som Kimmys hyresvärd! Dessutom peppras ju avsnitten med små cameos av personliga favoriter som Nick Kroll, Amy Sedaris och Martin Short.
JRättegångsscenerna är en genial säsongsklimax – lysande underhållning och absurd humor i rasande tempo värdigt Z-A-Z, bröderna Marx eller HC Potters Hellzapoppin'.
Hela säsongen har en hög lägstanivå, men mot slutet, när rättegången börjar närma sig, når det otroliga höjder. Rättegångsscenerna är geniala. Jon Hamm som charmar hela rättssalen (och det insnöade Indiana-samhället) med total nonsensretorik och förvirrar det underbart korkade advokatparet Tina Fey och Jerry Minor – det är lysande underhållning, absurd humor i rasande tempo värdigt Z-A-Z, bröderna Marx eller HC Potters Hellzapoppin'.
I en intervju med Tom Scharpling på The Best Show häromveckan (börjar cirka 20 minuter in) berättade Kemper att de i princip var färdiga med inspelningen av första säsongen när de fick det totalt överraskande beskedet att NBC inte ville ha serien. Men vips så snappade Netflix upp den i stället, vilket får sägas vara ett genidrag (eller kanske snarare no-brainer, vad tänkte NBC?). Netflix beställde dessutom en säsong till på studs. Så första säsongen är alltså gjord med NBC:s riktlinjer för sex, våld, språk och allmänna innehållskrav – det ska kunna gå på primetime-tv utan att någon chockas av något skandalöst innehåll. Men nu inför andra säsongen behöver de ju inte bry sig om det längre, Netflix bestämmer själva vad de sänder och berörs inte av gammel-tv:s regler. Tror du det får konsekvenser för fortsättningen? Kimmy börjar slänga en massa f-bombs omkring sig och det blir mycket mer naket?
Ida: Usch! Det hoppas jag verkligen inte! Kimmy och naken? Känns helt fel. Jag kan inte tänka mig hur vetskapen om att man nu skriver för Netflix redan från början kommer att förändra serien. Den tar det ju ganska långt om man säger det så, redan. Och på tal om hur långt man kan ta något: vi måste ju ta upp den debatt som finns kring UKS – hur serien handskas med olika etniciteter. Nu är det ju så att hela serien bygger ju på extremt överdrivna karaktärer. Väldigt många skämt driver ju också med folks fördomar och rasism. Som när folk blir mindre rädda för Titus, en svart man, när han är utklädd till varulv än bara sig själv, eller när Janet Krakowski går bärsärkargång på ett idrottslags maskot som är utklädd till en sådan där vedervärdig klyschig indianfigur. Eller när Dong pratar om sin amerikanska favoritserie: »Six White Complainers – in America I believe it is called Friends.«
Sedan kan jag tycka att alla de här skämten i serien verkligen inte alltid fungerar. Folk verkar tycka väldigt, väldigt olika i den här frågan. Det är inte heller alltid de förväntade reaktionerna, läs till exempel här för en schysst sammanfattning. Vad tycker du?
Martin: För att uttrycka mig diplomatiskt tycker jag det är en ganska slarvig kritik mot serien som nästan helt missar sin måltavla. Jag tycker det är superintressant med många olika perspektiv på ett verk men kritiken som riktats mot UKS och Feys upplevda rasism är illa underbyggd och mycket selektiv i sina exempel, enligt min mening.
Med detta sagt så finns det kanske saker som funkar mindre bra i serien? Personligen var jag inget fan av Tim Blake Nelsons lantispolis, som var som tagen ur en Stefan & Krister-buskis, och de där barnen i rikemansfamiljen var väl inga höjdare, skådismässigt. Kan inte säga att jag var superengagerad i Dong-spåret heller. Vad var du mindre förtjust i?
Ida: Haha! Stefan & Krister-buskis var ordet! Jag tycker piss-sura tonårstjejen var rätt kul men annars håller jag med dig precis om både lantispolisen och Dong – drog inte på smilbanden en enda gång. Native American-spåret förstod jag inte heller – men av reaktioner jag läst på nätet så kanske man måste vara amerikan för att fatta att man driver med en massa vita som försöker skryta med att de har Native American-blod i sig… på lååååååångt håll, på samma sätt som att halva Sveriges befolkning gärna berättar att de är släkt med Gustav Vasa.
En annan sak vi måste ta upp är de här sångnumren som nästan blivit lika kända som serien själv! Älskade Pinot Noir och den ihopklippta pruttsången (så vuxen är jag), men: introsången, Martin. »Unbreakable! They’re alive, dammit! It’s a miracle!« Jag avskyr den! Det är något som bara ryyyyyyser i mig när jag hör den där autotune:ifierade intervjun med grannen från första avsnittet. Jag vill krypa ur skinnet varje gång den spelas och jag har den på hjärnan hela tiden. Här finns en intressant artikel i Vanity Fair om sången. (Jag visste för övrigt inte att det fanns en grej som hette Songify the News. Det var ju också en kulturyttring som… ja den säger väl nåt om samtiden, antar jag.)
Enda kul med introt är annars att den rödhåriga lilla tjejen som gör tummen upp är Ellie Kemper som liten. Jaha, bara för att jag skrev om låten nu kom den genast tillbaka och jag kommer ha den på hjärnan en vecka till.
Men på det hela taget var Kimmy en härlig bekantskap och jag ser fram emot att se nästa säsong. Heja Kimmy!
Martin: Haha, ja introlåten är otroligt enerverande, men helt omöjlig att få ur skallen! Bara på grund av den här konversationen kommer jag gnola på den minst några dagar till. Greppet med autotune känns märkligt nog både hysteriskt samtida och daterat. Men har du verkligen missat Auto-Tune the News och sånt? Jättestort för kanske fem år sedan, vilket i www-år är typ 5 000 år sedan.
Vilken rörande konsensus det råder här! Jag ser också fram emot en säsong till. Heja heja!