Vi på TVdags gillar ju snabba nyheter från tv-världen och inte minst när de handlar om våra favoritserier, men vi undviker skandalsnask typ rehab-historier. Vi är inte TMZ.
Men i morse såg jag detta att Jon Hamm checkat ut från en månads rehab på grund av spritmissbruk – och kände ett överrumplande stort behov av att skriva något.
Weiners personliga sökande är så allmängiltigt i sin exakthet, fungerar så minutiöst ställföreträdande – och han inkluderar barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum.
Jag har funderat en stund, och inser vad det handlar om: det är Hamms Mad Men-rollfigur Don Draper som är så starkt berörande, så sorglig i sin ständigt latenta och ibland eskalerande alkoholism att jag som någon sorts skyddsmekanism, både å Hamms och mina egna vägnar, redan har intalat mig själv att den endast gäller roll-personan och inte skådespelaren.
Och det är, som så mycket annat man blir till synes oförklarligt gripen av när man ser bra drama-tv, rotat i barndomen.
När jag var liten hade nästan alla vuxna män vit skjorta på sig om arbetsdagarna, och ofta med ett cigarettpaket i bröstfickan. En gång, jag var kanske tio år, tillbringade jag en eftermiddag i en lägenhet som tillhörde en tillfällig kollega till min far, medan de båda var ute i något ärende. Jag minns inga detaljer runtomkring, men jag minns att mannen såg ut exakt Don Draper. Inte fysiskt (det minns jag inte alls), annat än att han var »manlig«, hade vit skjorta med ciggpaket i bröstfickan, svettfläckar under armarna, flottig glans i håret – och luktade sprit. Och det enda jag minns av lägenheten är tomma ölburkar, fulla askfat, grogglas och vodkaflaskor. Det var en främmande, skrämmande mansvärld jag aldrig ville träda in i, och bilden av den stacks fast med en vass nål i bakhuvudet på mig.
Första säsongen av Mad Men lyfte upp den bilden rakt framför ögonen på mig. Jag har sedan dess hela tiden blivit lite extra illa berörd av Don Draper med avtagen kavaj, av varenda scen där han lägger sig i kontorssoffan, eller kommer hem från jobbet eller krogen och klär av sig i blotta vita skjortan och fiskar efter cigarettpaketet i bröstfickan exakt så där som män gjorde förr; jag har varit konstant hypersensitiv inför minsta antydan till den där särskilda sortens rödaktiga trötthet i Dons ögon.
Jag hade inte läst den här Observer-intervjun från 2013 tidigare, men stirrar länge på citat som detta: »I’m not that methody. I am very cognisant that I am playing a character. Don Draper is a pretty dismal, despicable guy, so why I would want to take him home with me I don’t know.« Och ser samtidigt framför mig Jon Hamm komma hem från jobbet som Don Draper, och pappas tillfälliga kollega komma hem till sin sorgliga lägenhet där jag en gång satt rädd och vilsen som tioåring; och jag känner en rysning inför tanken på den förestående avslutningen av Mad Mens sjunde och sista säsong. En serie Matthew Weiner har beskrivit som ett försök att i efterhand förstå sina egna föräldrar, och sin egen barndomsbild av dem, och varför han kände sig utanför, isolerad.
Mad Mens största styrka är att Weiners personliga sökande är så allmängiltigt i sin exakthet, att den fungerar så minutiöst ställföreträdande – och kanske allra främst att han inkluderar barnen i motsvarande grad som de exkluderas i seriens universum. Mad Men får mig att bli tio år igen, ensam i en främmande soffa – men känna mig sedd och förstådd. Det är en helande känsla.
