Better Call Saul är som påkostad och avancerad fan fiction. Visst är det intressant att få lite bakgrund till några av favoriterna från Breaking Bad, och visst är det njutbart i stunden, men jag blir sällan känslomässigt engagerad – kanske för att så lite står på spel. Saul och Mike kan hamna i hur hotfulla och jobbiga situationer som helst, vi vet ju ändå att det går bra till slut.
Men det är en fröjd att än en gång få se Bob Odenkirk som Saul, och hans rolltolkning i sig räcker för att jag med glädje tittar vidare. För mig som gammalt Mr Show-superfan är det också roligt att se hur mycket av Bobs klassiska sketchmanér Vince Gilligan och kompani har lyft från humorsammanhangen, först till Breaking Bad och nu till Better Call Saul.
Nervösa flin, överdriven svada, stelt inövade fraser och »fejkenergi« – Bob Odenkirk är en mästare på det, och på att låta publiken skönja människan bakom gesterna.
Bobs gamla Mr Show-persona var redan halvvägs till Saul. Han hade nästan alltid kostym på sig i HBO-serien, det var ett av hans signum (kontrasterande David Cross slackeroutfit), och han spelade ofta personer som på olika sätt behövde charma, övertyga en publik om sin auktoritet, förträfflighet eller trovärdighet – samtidigt som allt i hans beteende skvallrade om motsatsen. Nervösa flin, överdriven svada, stelt inövade fraser – och inte minst »fejkenergi«, den där peppande och animerade men helt tomma energiboosten som seminarieledare och mellanchefer använder sig av för att lyfta ett rum fullt av uttråkade medarbetare. Allt det här återkommer såklart hos Saul, och Bob är en mästare på det, och på att låta publiken skönja människan bakom gesterna. (Bästa exemplet på just det är dock inte hämtat från Mr Show utan från en promoturné för boken Comedy by the Numbers, där Bob gestaltar en högröstad, livlig komiker som är helt tom inombords.)
Här har vi Bob som ovanligt frispråkig predikant:
Och här är Bob i en reklamfilm för »Don Pratt«, som absolut inte är advokat:
I förra veckans avsnitt av Better Call Saul, när Jimmy/Saul leder en bingorunda med ett gäng pensionärer och använder sig av en ovanlig typ av långsmal mikrofon misstänkt lik den Sony ECM-51 som blev ikonisk tack vare Bob Barker och Gene Rayburn i klassiska frågesportsprogrammen The Price Is Right respektive Match Game – förutom den sluga nostalgivinkeln för de gamla ett underbart sätt att illustrera Jimmys vurm för showbiz! – tänkte jag också på en gammal Bob-sketch, som dessutom får med hans otroligt usla sångröst, nämligen det här gästspelet Tim & Eric Awesome Show, Great Job!:
För att fullt utnyttja Bobs klassiska talanger måste dock Gilligan, Peter Gould och de andra i Better Call Saul-gänget se till att inkludera åtminstone någon scen, helst flera, där Jimmy fullständigt tappar humöret och vrålar »Goddamnit!« – nämligen, som alla Mr Show-tittare vet, en riktig paradgren för Bob Odenkirk.