Kvinnor som klipper av sig håret har inom populärkulturen blivit en lika slapp som välanvänd symbol för uppror och frustration. Det mest uppenbara exemplet är Britney Spears som 2007 rakade skallen i vad som verkade vara ett rebelliskt raseri i samband med en vistelse på en behandlingsklinik för drogmissbruk och hennes mosters bortgång i cancer. Men hår klipps även inom fiktionen med samma symboliska betydelse i sikte. I exempelvis Empire Records går rollfiguren Debra loss med en rakapparat efter ett självmordsförsök, en uppvisning i självhat och pånyttfödelse på samma gång.
Med tanke på att Insurgent är en film där mycket händer känns historien underligt stillastående.
Att Robert Schwentkes (senast aktuell med praktfiaskot R.I.P.D.) Insurgent inleds med att huvudpersonen Tris (Shailene Woodley) efter en skuldladdad mardröm klipper välstylad pixiefrisyr på sig själv är dessvärre mest en symbol för Insurgents obönhörligt klumpiga formspråk. Här finns varken Britney Spears raseri eller Debras pånyttfödelse. I stället mest en övertydlighet som även understryks av filmens titel. Med ett namn som Insurgent, »rebell« eller »rebellisk« i svensk översättning, finns helt enkelt inte särskilt mycket utrymme för tvetydighet.
I första filmen Divergent upptäckte Tris att hon tillhör en speciell skara människor vars natur inte går att placera i förlagans post-apokalyptiska Chicago. Nui är hon och pojkvännen Four på flykt. Men med tanke på titeln är Insurgent alltså ändå en film med förvånansvärt lite uppror.
Filmen inleds med att huvudpersonen Tris klipper en välstylad pixiefrisyr på sig själv vilket dessvärre mest är en symbol för Insurgents obönhörligt klumpiga formspråk.
Den styrande klassen, »De lärda« (återigen, tydlighet…), med den hänsynslösa Jeanine (Kate Winslet) i spetsen, kämpar med att låsa upp en artefakt lämnad av den nya civilisationens grundare. Nyckeln in i artefakten är någon av de avvikande personer som är omöjliga att definiera, de med förmågor som passar flera olika delar av kastsystemet, vilket leder Jeanine in på en häxjakt efter en speciell avvikande person.
Med De lärda och deras armépolis, De tappra – vilka lika gärna kunde ha hetat De godtrogna men våldsbenägna – jagas Tris och hennes kumpaner runt bland Chicagos ruiner. De söker skydd hos olika fraktioner men tiden går för Tris framförallt åt till att vara ledsen och ångerfull. De finner skydd i Fours mammas underground-rörelse trots att de tror att hon varit död och har plötsligt en egen armé till sitt förfogande. Återstår för Tris att välja om hon ska överlämna sig själv, försöka låsa upp artefakten och få ett slut på den våldsamma häxjakten, eller låta ett fullskaligt krig bryta ut.
Om det låter tillkrånglat är det för att händelseutvecklingen i Insurgent mållöst kränger åt olika håll. Saker sker helt utan naturlig följd och samtliga av filmens rollfigurer är mer eller mindre luddigt oberäkneliga. Där den första filmen hade ungdomarnas val av kast som en någorlunda fungerande allegori över den moderna världens kontrollerade skolsystem känns Insurgent istället mest betydelselös. Handlingens tvära kast ges sällan någon förklaring och när filmen är slut känns filmens första 90 minuter mest som en halvdan uppbyggnad för historiens sista 30.
Med tanke på att det är en film där mycket händer känns historien underligt stillastående. Om Tris inte flyr undan De tappras vapen står hon mest och håller om sig själv och tänker på de hon förlorat.
Den enda gången filmen tar fart är i stället när den reser in i huvudpersonens inre. I sekvenserna som utspelar sig inne i regimens kemiskt framställda psykologiska simuleringar där en testpersons färdigheter sätts på prov. Där tar istället suggestiva resor form där världen löses upp i fragment, bokstavligt talat. Visuellt är det filmens höjdpunkter, och hade de bäddats för bättre i filmens dramaturgi hade de säkerligen gett upphov till intressanta psykologiska utflykter om skuld och tillhörighet.
Så långt når emellertid aldrig Insrugent. Som mest är filmen en välstajlad ny frisyr, på ytan upprorisk men i praktiken bara övertydlig.