Innehåller spoilers för finalen av säsong 4 av Call the Midwife.
Call the Midwife har gärna fyllt på med ångest och smärta och död. Jag har lite grann känt mig orolig i varje avsnitt att någon jag gillar ska råka illa ut. Men varje säsong har ändå, tycker jag, slutat med en fin bokstavlig eller bildlig tablå och en voice-over som knyter ihop det i en nostalgiskimrande rosett. Panorera över glada ansikten eller grynings-/skymningssol över London.
Säsongsavslutningarna är lite som de sista minuterna i en film där vi får veta vad som hände sen, och känns också varje gång som att Vanessa Redgrave tar farväl av sina vänner.
Nu, däremot, i finalen av säsong 4 som sändes i Storbritannien för tio dagar sedan, var det nästan inget som var bra, och det som var det överskuggades av det mörka. En hemlig lesbisk relation som omintetgörs av minnesförlust. Trixie som tar tag i sin alkoholism, vilket väl är bra i sig, men jag gillar inte att hon inte bara kan få vara en good time girl ifred utan att det ska behöva vara ett problem. Och så de sista minuterna i avsnittet då det till slut blir uttalat att den där illamåendemedicinen är, förstås, neurosedyn. Så vi har det att se fram emot nästa säsong, lagom till att doktor Turner hade hunnit komma över sin ångest för att råka felbehandla någon. Det kommer att bli skitbra!
Som parentes är det lustigt hur varje säsong slutar som att det skulle vara den sista. Det gäller i och för sig lite grann varje avsnitt, eftersom det knyts ihop en liten säck med ett poetiskt uttalande, men säsongsavslutningarna är lite som de sista minuterna i en film där vi får veta vad som hände sen, och känns också varje gång som att Vanessa Redgrave tar farväl av sina vänner. (Då och då slår det mig att den där berättarrösten är lite märklig nu när hennes unga jag inte längre är med på plats, men det har jag nästan hunnit glömma.)
Call the Midwife har nu gått fyra säsonger, de två första finns på Netflix.