Jag har tidigare tipsat om tv-reportaget som Brasiliens största dagstidning Folha de S Paulo har gjort hos mannen med världens största vinylskivsamling – fem miljoner LP har han, 62-årige Zero Freitas, vilka han nu har flyttat dem till en lagerlokal av industriella dimensioner. Ett litet lösryckt exempel: han har ett sexsiffrigt antal kubanska plattor – samtliga skivor som någonsin givits ut i landet…
Förra gången gjorde jag mig lite medvetet dum, med ursäkten att reportaget är på portugisiska utan engelsk text men att »vi ändå fattar ungefär vad det handlar om«:
Och så raljerade jag lite om hur vi hör vi namnet »McCartney« nämnas, och ordet »dragspel«, och ser ett antal plattor dras fram ur otympliga arkivlådor som man får kliva upp på med stege för att komma åt, så hur bläddrar man bland skivorna i de undre lådorna?
Och så fortsatte jag: Ärligt talat, ser det inte ut att vara en rätt saggig samling? Vad är poängen med att äga alla skivor från Kuba? Hela grejen med att samla skivor är ju att curera fram det perfekta urvalet – inte att hoarda rubb och stubb och typ hundratusen plattor dub.
Men, det fanns förstås en bakgrundsstory, och den är både sorglig och fin: Freitas var länge en smått sjuklig samlare men sedan han blev stenrik på sitt bussbolag har han omsatt galenskapen i kulturell filantropi. BBC gjorde häromdagen ett uppdaterat reportage:
Nu är alltså själva målet för Zero Freitas att, mer eller mindre, köpa upp världshistoriens samlade vinylutgivning – och göra så stora delar av den som möjligt tillgänglig som offentligt arkiv. Och, som vi ser på BBC:s bilder så är samlingen faktiskt katalogiserad i regelrätta hyllor. Kartongerna i den första filmen var från själva flytten till den större lagerlokalen.
Sveriges Radios grammofonarkiv kan lägga ner med gott samvete.