Det finns inget svårare än att göra döden levande.
Men Jonathan Banks, som i Breaking Bad lyste upp allas vår tillvaro som den kallblodige »fixaren« Mike Ehrmantraut, lyckades förra veckan.
Det var förstås bara en tidsfråga innan manusförfattarna bakom Breaking Bad-spinoffen Better Call Saul skulle göra den djupdykning i Mikes karaktär som den förtjänat sedan meth-baronen Gus Frings »säkerhetschef« gjorde entré i tv-rutan.
Mike bär hjärtat utanpå kroppen. Han våndas, super skallen av sig, förebrår sig själv för sin sons död och skriker ut sin ångest. Han är rentav på väg att fälla ett par tårar.
Något som inte var lika självklart, men desto mer spännande, var att de skulle ta oss med ner till ett sådant djup.
Episoden, Five-O, inleddes med en fantastisk scen där Mike går in på en damtoalett, köper ett paket bindor ur en automat och använder innehållet till att lägga om en skottskada som han av oklara anledningar ådragit sig. Det är en scen som med kraftfull tydlighet kommunicerar att serien lämnat tidigare Better Call Saul-avsnitts mer perifera parkeringsvakts-Mike bakom sig. Eventuellt för gott.
Klipp till en veranda där Mike sitter djupt försjunken i ett samtal med svärdottern Stacey. Vi får veta att Mikes son Matthew följde i sin fars fotspår och blev polis. Vi får också reda på att sonen några månader tidigare blivit skjuten till döds i vad som på ytan verkar vara ett knarktillslag som gått fel.
Banks inleder därefter en 48 minuter lång enmansshow som till och med får den vanligtvis så briljante Bob Odenkirks insatser som den egentlige huvudkaraktären Saul Goodman att framstå som pliktskyldiga.
Gradvis uppdagas att Mikes son utsatts för en komplott av ett par korrupta poliskollegor. Episoden hoppar i tiden lika ofta som utan förvarning. Det gör ingenting. Allt som betyder någonting vid det här laget är Jonathan Banks nästan fysiskt kännbara urladdning. Hans Mike genomgår en ögonblicklig – men alltjämt välmotiverad – metamorfos från tillbakadragen lyssnare till utåtagerande pratkvarn. Det hela ackompanjeras perfekt av ständiga tillbakablickar till när Mike, utom sig av sorg, planerar sin hämnd.
Mike bär hjärtat utanpå kroppen. Han våndas, super skallen av sig, förebrår sig själv för sin sons död och skriker ut sin ångest. Han är rentav på väg att fälla ett par tårar. Och igenom allt detta lyckas Banks ändå behålla den kyligt beräknande blicken hos en fullblodspsykopat. Det är så icke-karakteristiskt, så fullständigt oväntat och så oväntat mänskligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det är en explosiv kulmen på ett sex år långt (för det var så länge sedan som Banks påbörjade arbetet med sin karaktär i Breaking Bad) och dittills synnerligen minimalistiskt framsnidande av karaktären Mike Erhmantraut. Det är ett genombrott både för Better Call Saul och för Jonathan Banks själv, och ett styrkemått på amerikansk drama-tv, att man lyckas göra detta bittra, skalliga förkroppsligande av Döden så levande på ett så trovärdigt sätt.
Five-O markerade på så sätt inte bara ett Better Call Saul som äntligen gör sig förtjänt av de högt ställda förväntningar vi haft på serien i och med dess täta kopplingar till mästerverket Breaking Bad. Det markerar också att spinoffen kommer att behöva överträffa sin föregångare för att även fortsättningsvis göra sig förtjänt av Jonathan Banks.