Seriefinaler är ett jävla otyg. Som tittare vill man ha ett värdigt farväl, få alla lösa trådar ihopknutna i fina små rosetter. Som serieskapare tycks man i stället vilja överraska, eller i alla fall sy ihop en »egen« vision. Resultatet är oftast rätt otillfredställande för alla berörda parter. Antingen blir det ett rätt avmätt antiklimax där det mesta blir som man hade föreställt sig, med rosetter som aldrig riktigt blir lika jämna och fina som i fantasin. Eller så lämnas saker hängande i luften till förmån för något halvdant sidorspår, och tittaren får brottas med sin panikångestframkallande frustration. När seriefinalen av The Jinx lyckades med bedriften att göra både och, knyta ihop lösa trådar och låta saker förbli hängande, var det därmed nästan överväldigande. Det är en av de bästa seriefinalerna jag sett på mycket länge.
I ett magstarkt ögonblick såg vi Durst hålla för ansiktet och kväva en kräkreflex – som när massmördaren Anwar Congo luftkräktes i Joshua Oppenheimers The Act of Killing.
Den vändning som introducerades i slutet på förra veckans avsnitt, med upptäckten av ett gammalt brev vars handstil knyter Robert Durst till mordet på Susan Berman, ledde i praktiken till en final med ett helt skiftat perspektiv. I stället för den redovisning av uppgifter som löpt serien igenom förvandlades The Jinx till en metadokumentär. Avsnittet igenom såg vi kameran vändas allt mer mot regissören Andrew Jarecki och hans producenter och manusförfattare, Marc Smerling och Zachary Stuart-Pontier. Vi fick följa deras process, diskussionerna runt hur det nya bevisat skulle användas och, som för att understryka den dramatiska vändningen, hur Jarecki själv gått från skeptiker till övertygad om Dursts skuld.
Den formmässiga förändringen gick även igen i avsnittets upplägg, där det timmeslånga formatet helt sonika byttes ut till en 36 minuter komprimerad uppbyggnad mot seriens sista tio minuter; den avslutande intervju med Durst. Allt dödkött hade skurits bort. Kvar fanns serieskaparnas samlande av dokument och hur de gick till en handstilsexpert för att få bekräftat att det bortom allt rimligt tvivel var Robert Durst som hade skrivit brevet om Susan Bermans död till »Beverley Hills« poliskår. Sedan följde en dramatisk jakt. Utan att avslöja hur mån Jarecki och hans team var att få till en sista intervju med Durst närmarkerade de honom per telefon. När han till slut tackade ja till att ses var det – som en skänk från ovan – tack vare att Dursts juridiska representanter behövde teamets filmmaterial i syfte att fria honom i en anmälan om att ha brutit ett besöksförbud mot sin bror.
Sedan följde ett fåtal lika underliga som omvälvande tv-minuter:
Metodiskt gick Jarecki igenom material och visade Durst olika fotografier. Till slut presenterade han Susan Bermans mördares brev och därefter, försiktigt triumfatoriskt, Dursts eget. Om hans blinkningar serien igenom sett ut som ofrivilliga spasmer utfärdade av en kropp som inte ville fara med osanning var det ingenting mot vad vi såg när bevisen lades fram. I ett magstarkt ögonblick såg vi honom hålla för ansiktet, kväva vad som såg ut som en kräkreflex och sedan helt och hållet neka till att ha skrivit brevet. Det var en scen som påminde om den otroliga avslutningen av Joshua Oppenheimers The Act of Killing där massmördaren Anwar Congo tvångsmässigt började luftkräkas på den plats där han torterat sina offer.
När intervjun sedan avslutades var det som om luften gick ur precis allt The Jinx byggt upp, som en insikt att det inte gick att komma längre. Men filmen klippte inte till sluttexterna. Kameran låg kvar och vi hörde Robert Durst be om att få gå på toaletten. Och därinne, med mikrofonen fortfarande på, gjorde han det som i fiktionens värld är det mest klumpiga en skyldig rollfigur kan göra – prata för sig själv.
Det var ett hisnande ögonblick av ovisshet. Mot en statisk bild av ett konferensrum hörde vi en person som tycks ha ljugit sig fri från mordet på tre människor äntligen tappa masken. Och framför allt, precis innan bilden tonade till svart, yttra de skakande orden:
»What the hell did I do? Killed them all, of course«.
Det var ett resultat av tio års research om man räknar in arbetet med spelfilmen All Good Things. I en artikel i New York Times uppges att det tog hela två år från att intervjun gjordes till att filmarna upptäckte det av misstag inspelade materialet (uppgifter som nu ifrågasätts). Det är omöjligt att föreställa sig deras reaktion när de hörde Dursts ord inne på den där toaletten för första gången.
I lördags arresterades Robert Durst för mordet på Susan Berman. Att det var i New Orleans, vars flygplats i helgen även började göra sina första flygningar till Kuba är knappast en tillfällighet. Samtidigt finns vissa problem. Jurister menar att The Jinx-teamets upptäckter inte nödvändigtvis går att använda i rätten. Att exempelvis inspelningen på toaletten i praktiken kan vara obrukbar då den gjordes i en situation som kan falla inom ramen för det som det amerikanska rättsystemet kallar »expectation of privacy«. Att Robert Durst helt enkelt kan komma undan. Igen.
Seriefinaler är ett jävla otyg. Även när de gör allting precis rätt.