Inget har fått mig att bita på naglarna lika frenetiskt den här våren som HBO:s dokumentärserie The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst. I sex delar utlovades en dubbel mordgåta som spänner över flera decennier med fastighetsimperiesonen Robert Durst i centrum. En jämförelse med fjolårets succépodcast Serial är givetvis oundviklig, hur mycket seriens skapare och regissör, Andrew Jarecki, än understryker att han arbetat med fallet långt innan podcastmakaren Sarah Koenig började nysta i mordet på Hae Min Lee (Jarecki gjorde bland annat spelfilmen All Good Things, baserad på fallet med Robert Durst redan 2010). Och frågan är i så fall om inte The Jinx hittar rätt där Serial gick fel.
Detta var ett otroligt tv-ögonblick. En dramatisk triumf som trappade upp serien, förvandlade den från intervjudriven utredningsgranskning till hisnande deckardokumentär.
I seriens första avsnitt presenterades avmätt hur Durst greps för mordet på grannen Morris Black i Galveston, Texas 2001. Med lätt hand fogades sedan det tidigare försvinnandet av hans fru, Kathleen McCormack, 1983 in i handlingen och av bara farten det ouppklarade mordet på Dursts vän Susan Berman 2000. Där upplägget i Serial hade varit att leta pusselbitar och försöka utröna huruvida en man blivit oskyldigt dömd krattade The Jinx i stället manegen för ett pusselläggande med redan existerande bitar i syftet att se om en skyldig man kommit undan.
Där Serial spekulerade fritt har The Jinx därmed lyckats framställa något helt konkret. Något som går att ta på. I stället för ovisshet är det övertygelsen om att Robert Durst måste vara skyldig som drivit handlingen framåt. Hur varje bit av pusslet pekar på det men hur bilden ändå inte blir helt klar. Det finns en kittlande potential i det, i den behagliga möjligheten att The Jinx lyckas fälla någon som kommit undan, eller åtminstone närma sig en sanning där Serial i stället ofta famlade med förhoppningar och tvekan.
Samtidigt är det långt ifrån en problemfri historia. Med ett tydligt mål utpekat har The Jinx, sin begränsade omfattning till trots, stundtals trampat otroligt mycket vatten. Med tematiskt indelade avsnitt har serien valt att närma sig Robert Dursts liv, och fallen som kretsat runt honom, utifrån olika angreppspunkter snarare än kronologiskt. Resultatet har båda på ett smart sätt konstruerat en karta över »The Life and Deaths of Robert Durst« men även kastat liknande intervjuer fram och tillbaka i dramaturgin. Otaliga vänner och anhöriga till McCormack har tjatat om samma övertygelse om att Durst är skyldig och samma polisutredare har återkommit gång på gång med upprepningar om sina uppfattningar och utläggningar vad som brustit i utredningar.
I morgon kommer upplösningen. Scenen är satt för den sista intervjun med Robert Durst.
Andrew Jarecki har säkerligen valt greppet för att kunna bygga caset mot Durst ifrån flera håll, men det blir emellanåt tydligt att särskilt många håll inte finns. Det är istället en uppbyggnad som i grunden hade fungerat bättre i fyra delar än sex, framför allt då gripandet i Galveston och rättegången i fallet med mordet på Morris Black har varit utmärkta motorer där historien lagts fram, två perfekta inledande ingångar. Där har i grunden inget nytt funnits, i stället bara information som sakligt byggt caset för Robert Dursts skuld. Det var även därför avslöjandet i det senaste avsnittet kändes så sensationell.
Seriens nästa sista del avslutades nämligen med att Jarecki och hans team lyckades få tag på ett otroligt frapperande bevis – ett brev Durst skrivit vars handstil och felstavning precis matchar det Susan Bermans mördare skrev 2000. Detta var ett otroligt tv-ögonblick. En dramatisk triumf som trappade upp serien, förvandlade den från intervjudriven utredningsgranskning till hisnande deckardokumentär. Från exposition till ett stycke dokumentärt berättande som faktiskt skulle kunna ta fallet framåt.
I morgon kommer upplösningen. Scenen är satt för den sista intervjun med Robert Durst. Vi har hört hela bakgrunden och går som tittare, beväpnade med Jareckis fynd, in för en frapperande konfrontation. Robert Durst friades för mordet på Morris Black genom att hävda självförsvar. Mordet på Susan Berman har i stället återkommande beskrivits som en avrättning. I fem avsnitt har vi sett Dursts frenetiska ticksliknande blinkningar varje gång han säger något som förefaller vara lögn. Nu har utredningen mot honom öppnats på nytt. Om några timmar vet vi, förhoppningsvis, om han kommer undan på nytt.
The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst visas på HBO Nordic, finalavsnittet läggs ut i morgon.