Richard Ayoade känner vi från en räcka briljanta brittiska komediserier som The Mighty Boosh, Garth Marengi's Darkplace och The IT Crowd (där han spelade Moss). För fem år sedan regidebuterade han med Submarine, om en 15-årig kille i Swansea vars liv i kretsade kring att förlora oskulden och att stoppa sina föräldrars skakiga äktenskap från att haverera. Coming of age-stories med tonårskillar som vill ligga finns det många av, men Submarine var så stilsäker, deadpan-rolig och fint spelad att den lyfte sig över mängden. »Äntligen en brittisk Wes Anderson!« flämtade de inhemska kritikerna och visst låg det mycket i det, även Ayoade visade sig ha en fetisch för torrt dråpliga scener och lillgamla barn i toksnygga duffeljackor.
Likheten stannar vid utseende och kläder, för där Simon är en försagd kontorsslav är James en orädd och självsäker ladies man som snabbt avancerar på verket till Simons växande desperation.
Nu är hans andra film nyss släppt på dvd och vod i Sverige. I The Double möter vi den timide Simon James (Jesse Eisenberg) som arbetar på ett statligt verk. Han hunsas av kollegorna, chefen lägger knappt märke till honom, och på kvällarna, i sin dystra lägenhet, spionerar han med kikare på spännande kollegan Hannah (Mia Wasikowska) som bor i huset mittemot. Simons redan usla liv förändras till det sämre en morgon när nyanställde James Simon (Eisenberg igen) introduceras på jobbet av den peppade chefen som firmans nya påläggskalv. Att Simon och James är identiska är det ingen som tänker på. Likheten stannar emellertid vid utseende och kläder, för där Simon är en försagd kontorsslav är James en orädd och självsäker ladies man som snabbt avancerar på verket till Simons växande desperation.
Fjodor Dostojevskis klassiska kortroman Dubbelgångaren blir i Ayoades händer en surrealistisk mardröm. Om han lekte Wes Anderson i Submarine är det David Lynch och Terry Gilliam för hela slanten här – den kompakta ångesten från Eraserhead, den kvävande byråkratiska labyrinten från Brazil. Ibland känns The Double som en sökt och tungfotad examensrulle från filmskolan, men Ayoade hittar ändå rätt till slut. Filmens stora styrka är den mörka värld han bygger upp med små medel: den klaustrofobiska kontorsmiljön där den tekniska utvecklingen stannat kring 1973, samtidigt som verket sysslar med något slags futuristisk Carema-verksamhet via gigantiska datorterminaler, ledda av den sinistre fadersfiguren The Colonel. Hela filmen utspelar sig nattetid, på teven rullar en lökig science fiction-serie med Paddy Considine som en lågbudget-Buck Rogers, och plötsligt dyker J Mascis upp som vaktis i två korta scener, vilket spär på overklighetskänslan.
Jesse Eisenberg då? I dubbel uppsättning till och med? Well, jag gillar ju honom. Men för dem som får klåda av hans stammande, bortkomna persona blir det ändå win, när dubbelgångaren dyker upp. Tröttnar man på den mesige Eisenberg kan man nämligen njuta av att se honom plågas av den odräglige stekar-Eisenberg.
Och varför inte göra det till en helkväll? Se The Double tillsammans med 2013 års andra dubbelgångarfilm, Dennis Villeneuves Enemy (tidigare hyllad här på TVdags av Mathias Dahlström), för en mysrysligt existentialistisk double (!) bill.