Det är inte minst med tanke på hur mycket jag tycker om Ulf Malmros som jag förvånas av den låga nivån, och min egen reaktion, på Ack Värmland-premiären. För även om manus och regi brister så finns ju massor av förmildrande omständigheter i den burdusa lokalfärgen och att alla pratar Skäringer-värmländska; i favoritskådespelare som Björn Starrin och just Mia Skäringer och deras karaktärsteckningar; i ramstoryn som är arketypisk Malmros mitt mellan Smala Sussie och Mammas pojkar; i tempot, fotot och tonen… ja, även i ett visst uppradande av vassa repliker.
Men allt detta sätter bara ett ännu skarpare ljus på misslyckandet.
»Jag fick lite flow…« säger Skäringer men det är just »lite flow« som saknas. Hela avsnittet är ett enda forcerat famlande efter en ton som borde finnas där men aldrig dyker upp.
De där replikerna dör så fort de lämnar munnen på skådespelarna. När motspelaren ska fånga upp dem så har de redan multnat bort. Varje aktör måste liksom börja från scratch med varje replik som om de arbetar i ett vakuum, utan livgivande syre. Och när scenerna inte lever blir också miljöerna och karaktärerna – trots att de ser så bra ut – dödfödda. Helt okej repliker framstår som genanta. Roliga minspelsväxlingar gör ont att titta på när det skär i själva växlingarna, även om minspelet är kul.
»Jag fick lite flow…« säger Mia Skäringers rollgestalt vid ett tillfälle, men det är just »lite flow« som saknas. Hela avsnittet är ett enda forcerat famlande efter en ton som borde finnas där men aldrig dyker upp. Ungefär som när man försöker stämma en gitarrsträng och det bara inte går att hitta rätt svängning, och man upptäcker att strängen är trasig, lätt uppringlad, precis vid stallet.
Avsnittet har, på idénivå, en stark uppbyggnad och inte minst, på konkret manusnivå, ett tämligen suveränt klimax. Sista fem minuterna varvar upp med flera smarta, seriekopplade detaljer och ett underbart förlopp inne på Skäringers nyöppnade fotvårdssalong: hon har plottat med sin snubbe, sin dotter och dotterns kille för att att imponera på sin ex-chef, som gav henne sparken i inledningsscenen men som nu sitter i hennes fotmassagestol. Tanken är att genom vissa teatrala överdrifter visa vilken jäkla succéstart hon fått med nya salongen.
Och… ja, jag kan inte se något fel på hur det är skrivet eller agerat. Men det fungerar bara inte. Humorn är inkapslad i teorin och hittar inte ut genom tv-rutan. Eftersom Ulf Malmros själv regisserat sitt eget manus torde det vara i serieskaparens egen produktionsprocess någon sträng har ringlat upp sig och omöjliggör rena ackord.
I teorin har Ack Värmland stora förutsättningar att bli nya Solsidan, med Molkom som ett klass-inverterat Saltsjöbaden. I praktiken är förutsättningarna väldigt mycket mindre.