För en dryg vecka sedan gick Albert Maysles bort. Jag minns när jag första gången såg hans och hans brors något förbisedda mästerverk Salesman, hur påverkad jag blev av den starka, inneboende känslan av tyngd och framför allt maktlöshet i scenerna med fyra olika försäljare som kuskar land och rike runt för att sälja exklusiva utgåvor av Bibeln till fattiga familjer.
Felicia berättar att hennes pappa har ringt tidigare och sagt att han ska komma över och sparka ihjäl hennes mamma. »Jaha«, svarar mamman avmätt. Det är en vardagsscen av hjärtskärande proportioner.
Det var alltid styrkan i bröderna Maysles dokumentärkonst, deras finkänsliga sätt att ligga kvar med kameran i en situation, att helt enkelt låta tittaren iaktta, se scenerna fyllas av luft och tystnad. I minut efter minut ser vi främst försäljaren Paul misslyckas gång på gång, vi ser utblottade hemmafruar fundera, slutligen säga nej och Paul slå ner blicken, liksom säcka ihop inuti. Inget finns att göra, systemet är riggat, han säljer saker som inte behövs till människor som inte har råd, och vi tvingas se på.
Detta är scener som ekar genom minnet när jag ser Åsa Ekmans nya dokumentär My Life My Lesson. I filmens inledning ser vi 16-åriga Felicia och hennes mamma i deras lägenhet i en närförort. Familjen lagar middag och pratar om dagen som varit, snart ska de färga Felicias hår. Felicia berättar att hennes pappa har ringt tidigare och sagt att han ska komma över och sparka ihjäl hennes mamma. »Jaha«, svarar mamman avmätt.
Det är en vardagsscen av hjärtskärande proportioner som ringar in precis den smärta bröderna Maysles var experter på att hitta. My Life My Lesson följer sedan Felicia under två år. Vi ser hennes mamma uppleva en rad hot och slutligen flytta till skyddat boende. Vi ser en 18-årig Felicia bli hemlös och hennes vänskap med vännen Cherifa växa. Vi ser henne få allt fler skärsår på armarna och vi ser stressade samtal med handläggare, jurister och den smärtsamma uppbyggnaden mot ett rättegångsdatum.
Känslan av maktlöshet och panik är ständigt påtaglig, dels för Felicia, hennes mamma och hennes syskon vars levnadssituation präglas av ovisshet. Men även för publiken som genom Ekmans iakttagande foto tvingas se på medan situationen utvecklas, aldrig få vända bort blicken, hela tiden se Felicias försök till ett drägligt liv. Det går nästan till den gräns där den berättande linjen börjar läsa upp. Och filmens största svaghet är att det ofta är svårt att orientera sig var man befinner sig, både geografiskt och tidsmässigt.
Det är även en film vars ämne och innehåll rymmer didaktiska dimensioner, som i grunden skulle kunna tjäna som ett rent informationsfilmsmaterial. Filmen är samproducerad med Brottsofferjouren och påminner i vissa stunder lite väl mycket om nobelt producerade samhällsjournalistik i andra om den gamla SVT-serien P.S. där svenska ungdomar filmade sig själva. I händerna på Åsa Ekman förvandlas samtidigt, helt i linje med det dokumentärfilmens uppdrag som bröderna Maysles förfinade, till en skärskådning av ett system som inte fungerar. Som understryker kvinnors och ungas utsatta situation och bristen på hjälp som finns att tillstå.
Det som skulle kunna framställas som en tragedi tar i stället form, genom Ekmans skarpa kamerablick, som ett fast öga på ett samhälle som håller på att gå sönder i sömmarna.
I en scen berättar Felicia för sin mamma att hon inte bedömts som självmordsbenägen, samtidigt har hon färska skärsår över handlederna. Det som skulle kunna framställas som en tragedi tar i stället form, genom Ekmans skarpa kamerablick, som ett fast öga på ett samhälle som håller på att gå sönder i sömmarna. Utan stora gester eller tydliga ställningstagande skildras snarare en värld av apati. Där precis faktumet att situationen är »som vanligt« som är det skrämmande. Att Åsa Ekmans kamera i praktiken bara vänts mot det vi alla vet pågår. Någonstans är det något som inte fungerar och det är människor som Felicia och hennes syskon som riskerar att gå sönder när samhällets yttersta sömmar håller på att gå upp.
I en deklaration på filmens hemsida skriver Felicia om hur hon hoppas att så många unga som möjligt i hennes situation ser filmen, att de får veta att de inte är ensamma och att de därigenom slipper känna skuld och skam. Jag hoppas istället att alla andra ser den, och tar på sig de utsattas skuld och skam, över att vi låter alltsammans fortgå, för att vi bara ser på.
My Life My Lesson har biopremiär i dag i Stockholm, Malmö, Jönköping, Norrköping, Umeå och Uppsala. Få visningar! Vill man arrangera egen visning kan man kontakta filmskaparna på filmens hemsida.