Matt Lucas är tillbaka. Utan David Walliams, men i viss mån med en eller annan Little Britain-figur – eller rättare sagt Little Britain-idé – nedmald i denna bastard till tv-komedi som är hans comeback: Pompidou.
Serien har blivit toksågad på hemmaplan, där de flesta kritiker hängt upp sig på tesen att Matt Lucas vill bli en »ny Mr Bean«, undersförstått gå på export med denna i stort sett dialogfria pantomim-komik, och att han misslyckas på grund av att han är för tjock för att skapa plastisk, fysisk »euro-humor«(!).
Nu kan visserligen euro-humor vara Benny Hill också… men grejen med Pompidou är att det har en viss surrealistisk och stilistisk kvalitet som är långt intressantare än både Mr Beans och The Benny Hill Shows inre världar.
Det är är oförklarligt roligt – medryckande, knasigt, ohejdbart… Att det kan finnas så mycket inneboende humor i en kort sekvens musik som är så omöjlig att fånga med ord!
Jag tar mig för pannan när jag läser sånt här. Höjden av omognad för en tv-kritiker är att se ner på »bred« underhållning utifrån en oförmåga att förstå att bredd här betyder potential för målgruppscrossovers, och allt vad detta kan innebära av särskild expertis och fingertoppskänsla.
Själv suger jag i mig Pompidou med ett hjärtligt dumflin (ej att förväxla med dumt flin) och allrahelst med barn närvarande i tv-soffan. Det är en sådan fascinerande existens Matt Lucas mejslar fram i denne aristokrat-trailer-trash-gestalt vars extremvardagliga sysselsättningar (i första avsnittet: en stunds fiske vid sjöstranden med påföljande sjukhusbesök) utmynnar i extremsjuka konsekvenser. Och det som, för mig, får vågskålen att tippa över från »väl ojämnt« till »måste se igen« är två saker:
1. Det dialogbefriade greppet hintar för mig inte om »euro-humor« utan om cynismens motsats: att barn kan älska det här. Lucas själv har pratat om sin barndoms Worzel Gummidge som inspiration, jag är några år äldre och minns snarare Catweazle, men det är samma fina BBC-1970-talstradition av gränslösa familjehumorprogram.
2.Musiken! Och här är Pompidou-pudelns absoluta kärna för mig: de där två knasmelodierna som Lucas karaktär nynnar med i under programmets gång – dels ledmotivet (som hörs raktigenom trailern här ovan); dels en konstigt tidlös easy listening-schlager som dyker upp var tredje minut eller så. Ett par exempel ur premiäravsnittet:
Det är oförklarligt roligt – medryckande, knasigt, ohejdbart… Att det kan finnas så mycket inneboende humor i en kort sekvens musik som är så omöjlig att fånga med ord! Antingen garvar man stort direkt när man hör det, och garvar lika mycket varje gång det återkommer, eller så hör man det bara inte.
Om jag ska ange referenser till Pompidou så är det, snarare än Mr Bean, först och främst Barry »Dame Edna« Humphries legendariska Les Patterson…
…och som sagt Worzel Gummidge…
…och Catweazle:
Men lika mycket vill jag ange musikaliska referenser, i alla fall till varför jag skrattar. Och i så fall är det någonstans här man landar:
…eller, för all del…
…så då landar vi i The Benny Hill Show, ändå? Ja, när det gäller musiken! Hill-ledtemat är ett soundtrack till humor som liksom signalerar fräcka upptåg, och desto bättre i instrumental version så man slipper den slippriga brittgubbiga 1970-talssexismen.
Pompidou finns på brittiska BBC Iplayer.