När Kobra inleder en ny säsong i kväll så är den genomgående tråden blodröd. Det handlar om skräck och om hur man skrämmer en publik som sett allt. Går det ens, undrar allas vår kulturkofta Kristofer Lundström. Med håret gråare än någonsin ger han sig ut på jakt efter det nya svarta.
En bra skräckfilm vill sällan skrämmas, den bara presenterar ett verklighetstroget scenario som skrämmer – för att det är så verkligheten ser ut.
Utgångspunkten är intressant. Vad är skräckfilm? Vad är underhållning? Var går gränsen för skräckfilm som underhåller och skräckfilm som bara är motbjudande? Kan det motbjudande vara underhållande?
Själv tycker jag att den bästa skräckfilmen är den som använder sig av verkligheten som grund för att skrämma oss tittare, fast kanske inte med just det syftet. En bra skräckfilm vill sällan skrämmas, den bara presenterar ett verklighetstroget scenario som skrämmer – för att det är så verkligheten ser ut. Som Fabrice Du Welzs »tsunamithriller« Vinyan, där Emmanuelle Béart och Rufus Sewell ger sig ut på en hjärtskärande jakt efter sin förlorade son. Eller Paul Hyetts The Seasoning House, eller Gregory Wilsons The Girl Next Door. Mentala slagskott som känns i magen långt efteråt.
Det är med just en sådan här film som veckans Kobra inleds: The Babadook. I ett stillsamt reportage – har inte Kobra blivit nästan innovativt icke-innovativt på senare tid? – åker man till Sydney för att intervjua regissören Jennifer Kent. Som möte sett är det underhållande, som intervju sett inte lika lyckat. Lundström ställer tröttsamt självklara frågor – »Such a scary world out there, why would you like to make a horror movie?« – men har ändå tur med svaren, tråkigt nog öppnas det inte upp för samtal om filmens mest intressanta aspekt – glappet mellan mor/son och huruvida sonen har Aspergers eller ej? Jag har inte läst en enda intervju med Kent där hon får den frågan. En förmildrande omständighet är i alla fall den digra mängd filmklipp det bjuds på, både från The Babadook och dess förlaga, kortfilmen Monster.
Ni har kanske hört talas om McKamey Manor, det lilla spökhuset i San Diego där 17 000 besökare står på kö för att brytas ner till gråtande bebisar? Här är allt tillåtet. Allt.
Vidare så blir det creepypasta, spökhistorier på nätet, med Jack Werner. Möte med Al Capones vålnad och en Kristofer Lundström nedbrottad av en galning med säck över huvudet…
Ni har kanske hört talas om McKamey Manor, ett litet spökhus i San Diego där 17 000 besökare står på kö för att brytas ner till gråtande bebisar? Här är allt tillåtet. Allt. »Spökena« torterar, verbaliserar och dränker besökarna med insekter. Helt utan safe-word. Läskigt som i en panikattack, alltså inte speciellt underhållande. Man kan kanske dra gränsen här? Jag vet i alla fall en som håller med mig, Kristofer Lundström. Jag har alltid gillat honom, nu tycker jag även synd om honom. »Is this funny?« Brr, nästa vecka handlar Kobra om att runka, förhoppningsvis då snäll onani och inte som I Human Centipede 2: med taggtråd.