Till och med inom den alternativa amerikanska humorscenen är komikern Brent Weinbach en udda fågel – svår att definiera, svår att fånga. Hans absurdistiska humor har drag av Andy Kaufman och hans torra deadpan påminner stundtals om Steven Wright, men hans satsmelodi kan plötsligt glida över i ett slags tillgjord latinodialekt eller övergå i en mjuk viskning.
Filmens surrealistiska vändpunkt, när Brent besegrar sina demoner och hittar sig själv, är ett oförglömligt förlösande ögonblick.
Fysiskt är han kontrollerad – lite tillknäppt, disciplinerad, stram – men med något odefinierat bubblande under ytan, både ilska och glädje, en konserverad energi som plötsligt kan ta sig oväntade uttryck. I intervjuer ger han så dödsallvarliga och noggrant avvägda svar att man kan tro att han är en alien som precis landat på jorden och prövar sig fram med olika fraser. Det är inte så konstigt att en del betraktare blir osäkra på hans avsikter – är han en supersarkastisk hipster, en tillgjord persona eller bara genuint annorlunda? Vad vill han egentligen?
Men vad spelar det egentligen för roll när det han gör är roligt? Fantastiskt roligt, till och med, med en helt egen röst. Weinbachs alster innefattar allt från traditionell standup och inspirerad medverkan i webbserier som Pound House till egengjorda kortfilmsprojekt, som den extremt barnförbjudna Ultimate Drumming Technique och hans osannolika infomercial Gangster Party Line – två verk så märkliga att det är svårt att ens beskriva dem på ett rättvist sätt.
I Don't Dance är ännu en av Weinbachs kreationer, en ganska ambitiös kortfilm som tillhör det mest tillgängliga och publikvänliga han gjort. Filmen är inte, som man skulle kunna tro, en hyllning till Compton's Most Wanted dansvägrar-anthem från 1991. I stället är det en historia om Brent (Weinbach), en försynt ung man som gillar att vara ute och roa sig, men som förblir sittande när hans sällskap ger sig ut på dansgolvet. Inte för att han inte kan dansa, utan för att han inte vill. Anledningen är en mörk hemlighet som han inte önskar avslöja för någon.
Detta blir utgångspunkten för en charmig, skruvad version av den klassiska mot-alla-odds-filmen där en introvert nybörjare tinas upp av en erfaren läromästare: Brent träffar en danscoach som uppmuntrar honom att släppa loss och hänge sig åt dansen, att frigöra sig från blygsel och sociala komplex. Hur tror ni det går?
I Don't Dance är full av små stämningshöjande detaljer och kärleksfulla referenser till andra filmer i samma anda, som The Karate Kid, Flashdance och Dirty Dancing. Dessutom är den hippt och smakfullt musiksatt med såväl Dâm Funk-osande retroboogie som Super NES-låtar. Örnögda komedinördar kan spana efter cameos av bland andra Natasha Leggero och Moshe Kasher. Och filmens surrealistiska vändpunkt, när Brent besegrar sina demoner och hittar sig själv, är ett oförglömligt förlösande ögonblick. Känn på den symboliken, Freud.