När demonstrationståget gått klart kan det vara trevligt med lite film. Vi tipsar om några favoriter som på olika sätt inspirerar till kvinnokamp och medvetenhet:
A League of Their Own (1992)
Julia: Under andra världskriget när både filmstjärnor och idrottsmän drog ut mot Hitler ville magnaterna fortfarande kunna dra in pengar på baseball, och tjejer från hela landet värvades till en helt ny liga. Need I say more? Fullt med stjärnor och snygga kläder, men A League of Their Own innehåller också några av filmhistoriens kanske bästa citat och scener, och kan dessutom alltid, alltid, alltid få mig att gråta.
Foxes (1980)
Martin: Befriande fördomsfritt och stor autenticitet i skildring av fyra tjejers liv i Los Angeles i brytpunkten mellan 1970- och 1980-talet. De bästa kompisarnas tillvaro präglas av traditionella tonårsgrejer som killproblem, urspårade fester, jobbiga föräldrar och tråkig skolgång, men solidariteten och sammanhållningen mellan tjejerna står i centrum. Den stora behållningen förutom en utmärkt Jodie Foster – en av hennes sista filmer innan hon tog ledigt från Hollywood under några år för att plugga på Yale – är de kaliforniska miljöerna och fingertoppskänslan i vardagsdetaljerna, från det morgondisiga ljuset till de tuffa kläderna, den tidstypiska musiken och sättet som tjejerna tilltalar varandra på. Det känns äkta och fint, trots storyns ganska välbekanta upplägg. Britten Adrian Lynes första långfilm är också en av hans minst kända, men efter Foxes gjorde han tre 1980-talsklassiker i rad – Flashdance, 9 1/2 vecka och Farlig förbindelse.
9 till 5 (1980)
Ida: 1973 hade en grupp kvinnliga kontorsarbetare i Boston fått nog. Deras manliga kollegor tjänade mer, tafsade på dem (och kom undan med det). Vid vård av sjukt barn riskerade man jobbet.
De startade protestgruppen 9 to 5 som kämpade för lika lön och rättvis behandling. En av dessa kvinnor råkade vara en gammal vän till Jane Fonda, som ville göra en film på temat, med tre kvinnor i huvudrollen, inspirerad av 40-talsfilmer. Först var det tänkt att vara ett drama, men då Fonda inte ville att den skulle verka predikande bestämde man sig för en komedi. Det slutade med att Lily Tomlin och countrystjärnan Dolly Parton (som inte bara sjöng utan även skrev ledmotivet) i sin första roll värvades. De två tillsammans med Fonda spelar i 9 till 5 en trio kontorsarbetare med mansgrischefen från helvetet.
Resultatet blev en helt fantastisk film som inte bara hyllar systerskap och solidaritet, utan även är otroligt rolig. Den bästa sortens feminism helt enkelt och en film som fortsätter vara relevant än i dag! (Organisationen 9 to 5 existerar fortfarande i högsta grad och kämpar för lika rättigheter i arbetslivet.)
Whip It (2009)
Stefan: Det är inte ofta man ser en film som inte skulle klara ett omvänt Bechdeltest! Drew Barrymores anti-feministiska uttalanden om att kvinnor inte kan få allt och att hon är känslosam eftersom hon är kvinna körs över fullständigt av Babe Ruthless, Bloody Holly, Iron Maven, Eva Destruction och de andra i Hurl Scouts, roller derby-laget som Drew Barrymores regidebut kretsar kring. Ellen Page är underbar i rollen som Bliss Cavendar, tonårstjejen som dras med på skönhetstävlingar av sin mamma men som plötsligt finner sin plats på roller derby-banan, trots att hon inte har åldern inne. Filmen handlar om Bliss konflikt med föräldrarna, hur hon blir ovän med bästa kompisen och hur hon blir sviken av en skitstövel till pojkvän, men den håller även måttet som sportfilm med en riktigt spännande avslutande match mot ärkerivalerna Holy Rollers och en hel del härlig, amerikansk, tårframkallande filmsentimentalitet.
Purpurfärgen (1985)
Linus: Purpurfärgen, baserad på Alice Walkers briljanta och Pulitzervinnande bok, är i mitt tycke en feministisk klassiker och smått revolutionerande i hur den sätter svarta kvinnors berättelser i centrum. Det är en film om överlevnad, om systerskap. Om rasism, och om patriarkatet. Det är en film om Celie (Whoopi Goldberg) som växer upp i den fattiga amerikanska södern i början av 1900-talet. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och blir senare bortgift till en brutal och våldsam man, Albert (Danny Glover). Men hennes styrka växer till slut i misären. Genom andra kvinnor. Som bluessångerskan Shug Avery, den rakryggade Sophia och systern Nettie. Genom deras öden växer hennes egen ryggrad. Det är ett drabbande öde och Purpurfärgen är fantastisk. Mycket tack vare att långfilmsdebuterande Whoopi Goldberg och Oprah Winfrey gör sina livs bästa roller. De spelar kvinnor som har tryckts ner av män i hela sina liv, men som vägrat låta det krossa dem. De reser sig upp och skapar liv på egna villkor. Och jag gråter floder.
Kontakt (1997)
Magnus: Okej för att Ellie Arroway – Jodie Foster igen! – har vissa daddy issues, okej för att hon ibland måste »räddas« eller bekräftas av män… hon är ändå en driven, knivskarp forskare och visionär som vägrar att ge upp i en värld där andra gärna snor åt sig äran av hennes bedrifter. Det kan gå åratal då jag glömmer hur bra filmen är och hur mycket jag gillar den, men den är likväl en riktigt, riktigt bra science fiction-film som har minimerat fördumningen-till-förmån-för-action. Lite extra plus för att Arroway inte skildras som någon totalt förtryckt underdog utan att hon av de flesta av sina (manliga) medarbetare ses som den fullt kompetenta… tja, extra kompetenta yrkesperson hon är. Och för att hon lämnar Matthew McConaughey ensam kvar i sängen, naken och konfys.
Inte fått nog än? Här kommer 17 till!
Miss Congeniality (2000)
Julia: Sandra Bullock gör FBI-agenten som måste infiltrera Miss America-tävlingen i en »com« nästan helt utan »rom«. Istället får hon upptäcka att kvinnlig gemenskap kan vara en bra grej, typ.
Muriels bröllop (1994)
Julia: Lite på samma linje är klassikern om Muriel som som ska göra sig själv ett nytt liv där hon förtjänar kärlek och lycka. SJälvklart med Abba som soundtrack, för vad vore det annars för australiensare? Toni Collette är underbart awkward som Muriel.
Femte Elementet (1997)
Julia: Kan du tänka dig någon mer kickass än Leeloo Dallas? Nä, just det.
Wanda (1971)
Martin: Kompromisslös socialrealism om utnyttjad och förnedrad kvinna i gruvsamhälle i Pennsylvania som bryter samman och lämnar allt bakom sig. Indieklassiker som bröt ny mark i och med att Loden skrev manus, producerade, regisserade och själv spelade huvudrollen – något ingen annan amerikansk kvinna gjort förr.
Cleopatra Jones (1973)
Martin: Blaxploitation brukar inte bjuda på nyanserade eller starka kvinnoroller, men Cleopatra Jones är betydligt bättre och mindre exploaterande än många andra filmer i genren. Förvånansvärt städad och socialt medveten, inget naket, progressivt politiskt budskap. Och dessutom underhållande. Tamara Dobson är stenhård i titelrollen.
Born in Flames (1983)
Martin: Feministisk science fiction-semimockumentär med extra allt – militanta kvinnogrupper i New York som sprider sitt budskap genom piratradio, utryckande cyklistgäng som undsätter brottsoffer, studiecirklar och demonstrationer, Kathryn Bigelow i en av rollerna. Vad mer kan man begära?
The Heat (2013)
Ida: Buddy cop-komedin har varit en intill pinsamhet hundraprocentigt manlig tradition. De två omaka poliserna som tvingas jobba ihop bla bla, ni vet. Änt-lig-hen bryts denna bisarra korvfeststradition av The Heat. Melissa McCarthy och Sandra Bullock är två genier i den här superroliga filmen i regi av Paul Feig.
Bridesmaids (2011)
Ida: Behöver kanske ingen närmare presentation. Kristen Wiig är en gudinna och det här är kanske den film jag älskar mest och har sett flest gånger. Det är i god stenåldersanda fortfarande ett statement i sig att göra en komedi med i stort sett bara kvinnor – det anses fortfarande att kvinnor inte är lika roliga som män, den marknadsfördes som »en kvinnlig Baksmällan«, och i biosalongen när jag såg Bridesmaids bestod publiken nästan bara av kvinnor.
Legally Blonde (2001)
Ida: Nej, nej! Rynka inte på finfilmsnäsan åt denna underbara film som gav Reese Witherspoon hennes definitiva genombrott som Elle. Stort minus för löjlig porträttering av en ful och klyschfeminist, men Legally Blonde är under den glossiga ytan en superhärlig, smart och rolig film som hyllar kvinnlig solidaritet och rätten att bli tagen på allvar. Bend – and snap!
Juno (2007)
Stefan: När vi ändå är inne på Ellen Page så hoppar vi raskt över till hennes genombrottsroll som den oplanerat gravida 16-åringen Juno. Vissa har problem med att Juno delvis påverkad av en pro-life-anhängare väljer att inte begå abort, men jag tycker ändå att Juno har rätten att på egen hand bestämma över sig själv, sin framtid och sin kropp, och respekterar hennes beslut.
Billy Elliot (2000)
Stefan: Det finns flera sätt att testa könsroller och utmana patriarkatet. Att som 11-årig pojke i brittisk gruvstad föredra balett framför boxning är ett alldeles utomordentligt sådant. Okej, det finns brister som det faktum att den enda pojken dansar bättre än alla flickor, och dessutom får all uppmärksamhet från läraren. Men kan det få en och annan filmtittare att höja ögonbrynen för att pojkar inte alltid måste vara grabbiga så köper jag det.
Alien (1979)
Linus: Det går inte att inte tipsa om denna feministklassiker där Sigourney Weaver spelar en av filmhistoriens största bad ass, Ellen Ripley. Hon är den ultimata kvinnliga actionhjälten som beredde väg för fler kick ass kvinnor inom film.
Före detta fruars klubb (1996)
Linus: Före detta fruars klubb samlar tre legendariska komediennes, Goldie Hawn, Bette Midler och Diane Keaton, i en rolig revenge-historia. Filmen visade när den kom att medelålders kvinnor kan göra biosuccé. Tyvärr blev det ingen uppföljare då filmbolaget vägrade betala Hawn, Midler och Keaton tillräckligt. Typiskt, och jävligt synd.
Sympathy for Lady Vengeance (2005)
Linus: I Sympathy for Lady Vengeance vill Geum-ja Lee (Yeong-ae Lee) få hämnd på mannen som satte henne i fängelse i 13 år för mordet på en 6-årig pojke. Hämndplanen är rysligt bra, och sjukt snyggt genomförd.
Thelma & Louise (1991)
Linus: I denna feministklassiker tvingas bästa vännerna Thelma (Geena Davis) och Louise (Susan Sarandon) fly från polisen efter att ha dödat en man som försökt våldta Thelma. Det är en lysande road movie om kvinnor som frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den våldtäktskultur alla kvinnor lever i.
Guldkompassen (2007)
Magnus: Jag sörjer fortfarande att del två och tre i Philip Pullmans trilogi inte blev filmade, trots att den film som blev var en bit ifrån perfekt. Den är ändå störtsnygg, intelligent och framför allt har den (bland många toppskådisar) Dakota Blue Richards som en perfekt Lyra Belacqua; smart, självständig, oförvägen, äventyrslysten… hon överlistar en goddamn panserbjørn, för sjutton. Bonuspoäng för att Nicole Kidmans Mrs. Coulter nu känns som en föregångare till hennes tour-de-force i Paddington.
Lianna (1983)
Magnus: John Sayles tidiga (vilket märks) film om tvåbarnsmamman (Linda Griffiths) som lämnar sin självupptagna man för en annan kvinna – eller bara för ett självständigare liv. Känslig och nyanserad undviker filmen många klyschor inte minst genom titelrollens unika blandning av osäkerhet och styrka.