Vid 43 års ålder fick chefredaktören för franska Elle, Jean-Dominique Bauby, en allvarlig hjärnblödning och hamnade i koma. När han vaknade upp tre veckor senare stod det klart att han drabbats av locked-in-syndrom. Förutom ena ögonlocket är hela kroppen förlamad, han kan alltså bara blinka med ena ögat. Att min hjärna direkt hoppar från detta – det vill säga den verklighetsbaserade storyn i det franska-amerikanska dramat Fjärilen i glaskupan – till Hasse & Tages »Spik i foten«-sketch är (förlåt) spikrak för mig. Ja, jo, jag får lite fånga-dagen-ångest med.
Fjärilen i glaskupan är baserad på boken med samma namn, som Bauby trots sitt handikapp dikterade för sin assistent. Den tog tio månader att färdigställa.
Klyschmätaren slår i taket.
Stora delar av filmen utgörs av Baubys blick. Kameran är hans öga. Kommunikationen mellan honom och omvärlden sker oftast genom att assistenten rabblar bokstäver efter ett snillrikt utarbetat system. Han svarar genom att blinka. Filmen är baserad på boken Fjärilen i glaskupan som Bauby trots sitt handikapp dikterade för sin assistent. Boken tog tio månader att färdigställa, fyra timmars arbete per dag. Klyschmätaren slår i taket när både assistenten och talpedagog – båda snygga fransyskor, så klart – kommer in och Bauby tror att han har kommit till Paradiset… men det görs så snyggt att det inte gör mig någonting. Vi kommer in mitt i handlingen och plötsligt – mitt i en blinkning – se vi tillbaka på Baubys liv. Ett enkelt men sjukt effektivt grepp.
Fjärilen i glaskupan är ett tungt drama men fungerar som en hård spark i baken på oss som behöver det. En fånga-dagen-film du måste se. Och ser du den i kväll så hinner du precis fånga dagen i morgon.