Välkomna ombord på Nashvilles krängigaste, snabbaste tourbuss, jag är er guide för dagen! Spänn fast säkerhetsbältena, nu bär det av!
Om ni tittar ut genom rutorna nu så ser ni Rayna lämna sin countryhingst Luke samma dag som bröllopet ska stånda. Han sadlar om och startar nytt grabbigt skivbolag som man kan tänka sig kommer bli nya konkurrenten nu när Raynas gamla skivbolag Edgehill gått i graven med den slajmige och onde Jeff Fordham som största syndabock. Samtidigt – nu tittar vi ut åt andra hållet – har Raynas exman, numera storpolitiker, hamnat i knipa med eskortdamer, och blir utpressad av samme Jeff, som också kan vara – snabbt, titta åt andra hållet igen! – en snäll och känslig kille som kan supporta ängliga lilla Layla, som nästan dör av piller hon fått av Jeff på en fest, då hon försöker dränka sina sorger efter exmaken Will som är garderobsbög men också machocountryartist med ett anseende att tänka på. Och Will är olycklig, men kan inte komma ut för att det skulle döda hans karriär.
Nashville gjorde nåt smart när de gick ut som en dramaserie. De fick oss att genuint bry oss om rollfigurerna, känna att de var realistiska och omtyckbara … sen fläskade de på med såpatvålen.
Nu är vår tourbuss på ett ögonkick på andra sidan Nashville där Avery och Juliette äntligen är lyckligt gifta och inväntar ankomsten av deras gemensamma barn, som avlats före Juliette låg med allroundskurken Jeff. Vrid på huvudena nu så ser ni hur Deacons livslånga alkoholism tar ut sin rätt i form av levercancer. Han kämpar med att förlika sig med detta, samtidigt som han hoppas att återigen få vila i Raynas armar. Hans systerdotter Scarlett försöker med alla medel rädda hans liv, till och med få sin egen mamma att donera lever till honom, något mamman vägrar, ity hon är en självisk röv. Tittar vi rakt fram genom bussens vindrutor ser vi döttrarna Jaymes drömma om att bli stjärnor men dras in i ett slavkontrakt med onde Jeff, vilket emellertid förhindras i sista sekund av Rayna och orsakar problem mellan henne och Teddy. Pjuuuuh.
Blev ni åksjuka? Bara att försöka vila i några timmar och preparera sig med nya åksjukepiller för det är ett nytt avsnitt ute på Viaplay nu!
Det är alltså såpigare än någonsin i Nashvilles tredje säsong. Och ändå tittar jag med njutning och längtan efter nästa avsnitt. Varför? Musiken är fortfarande super, även om de dragit ned på den (visst var det fler låtar i tidigare säsonger?), men, det är inte det. Jag tror att Nashville gjorde något smart när de gick ut som en dramaserie, och »lurade« sådana tittare som mig. Först fick de mig att genuint bry mig om rollfigurerna, de fick mig att känna att de var realistiska och omtyckbara, och sedan fläskade de på med såpatvålen. Trots att det ibland känns väldigt mastigt, framför allt i recapen i varje avsnitt, där de liksom inte riktigt ens hinner med allt som händer, så älskar jag det. Jag överser med allt och fortsätter mumsa i mig Nashville, som en stor jävla semla med extra allt.