Grey Gardens, bröderna Maysles dokumentär från 1975, är en märklig kultklassiker. Den följer de, ja, excentriska Big och Little Edie, Jackie Onassis faster och kusin, som bor i ett nästan overkligt chanserad skugga av sitt forna lyxhem. (De är alltså excentriska även om de inte längre är rika; om huset låg någon annanstans än i Hamptons skulle de bara vara galna.)
Är den för påträngande, är den ett tragiskt porträtt av tragiska människor? Eller ett skönt porträtt av någon som valt att skita i allt? Kanske alltihop.
Det är lite svårt att veta hur man ska känna när man ser den. Är den för påträngande, följer den huvudpersoner som inte riktigt förstår vad det är som händer? Eller är den ett tragiskt porträtt av tragiska människor? Eller ett skönt porträtt av någon som valt att skita i allt? Kanske alltihop.
Nu får den i alla fall ett snabbt varv på vita duken igen, på Film Forum i New York, i en nyrestaurerad version. Vi hoppas på en snabb spridning av visningsmöjligheter, inte minst streaming! Oavsett version så rekommenderas den, om ni inte sett den.
Sedan är det en smaksak om man också vill se spelfilmen från 2009, med Drew Barrymore som Little Edie, där läskigt trogna återskapanden av scener ur originalet paras med föreställda återblickar.