Ända sedan den första trailern damp ner på Youtube för ett par månader sedan har jag sett fram emot Will Fortes Last Man on Earth. Mer än något berodde min förväntan på att det såg ut att vara en ovanligt ambitiös komediserie – och sådana är vi inte direkt bortskämda med.
Ensamheten biter sig in. Från att tidigare ha mobbat Tom Hanks för att ha börjat prata med en skrumpen rugbyboll i Cast Away till att själv sitta och supa med ett helt entourage av bollar med tuschansikten i en tom bar.
Premissen är dock simpel: ett virus har utplånat hela världen förutom en skäggig jävel vid namn Phil Miller. Han roamar runt i USA med en stulen långfärdsbuss och försöker handskas med det faktum att han är helt själv på denna gigantiska landmassa. Inga tröttkörda vänskapskonstellationer i generiska lägenheter så långt ögat kan nå, bara en Galifianakis-liknande vuxenbebis och hans depraverade ensamhetsturné.
De inledande 20 minuterna följer denna mall till punkt och pricka. Vi ser Phil leva ut sina vildaste fantasier under flera månader. Han går till affären i bara kallingarna, fyller en pool med margarita, spränger sportbilar i luften och spelar akvariebowling med vattenmeloner. Väl till ro i lyxvillan som har blivit hans näste tar han fram en dammig flaska rödtjut och pratar till gud: »This is a $10 000 bottle of wine… and that’s a $400 sip.«
För att pusha frosseriet till nya nivåer toppar han glaset med lite spraybar fulcheddar också – bara för att han kan.
Men så småningom biter sig ensamheten in. Från att tidigare ha mobbat Tom Hanks för att ha börjat prata med en skrumpen rugbyboll i Cast Away till att själv sitta och supa med ett helt entourage av bollar med tuschansikten i en tom bar. Phil ber till gud att han ska skicka honom en kvinna att röra. När det inte händer (och hans skyltdockeragg går itu) drivs han till vansinne. Ensamheten är monumental i det här läget. Vore det inte för den spralliga musiken skulle jag på riktigt tro att hans självmordsförsök skulle gå vägen.
Det slår inte direkt gnistor mellan Carol och Phil. Hon vill gå på toa med rinnande vatten medan han föredrar att bajsa rätt ner i sin pool.
I stället ser han rök i fjärran. Kör dit i ilfart, hittar ett tältläger tillhörande någon, sniffar på dennes bh och svimmar när hon harklar sig bakom honom. Han vaknar skräckslagen upp av Carol Pilbasians mun-mot-mun-metod och helt plötsligt är han inte längre ensam. Borde nog ha sett den komma, men jag blev ändå överraskad av att man spelade ut idén om att Phil är den sista levande människan på jorden så fort. Det som inledningsvis kändes som en komedi med nästan Asimovska förtecken blev precis till något slags extremernas romcom – och jag gillar det ändå en hel del.
Det slår inte direkt gnistor mellan Carol (briljant spelad av Kristen Schaal) och Phil (Will Forte). Tvärtom, de avskyr varandra och hur de väljer att leva sina respektive liv. Hon vill gå på toa med rinnande vatten medan han föredrar att bajsa rätt ner i sin pool. Hon lyder trafikregler, han kör gladeligen bil rätt genom köpcenter. De är varandras diametrala motsatser, men djupt inne verkar båda inse att de måste fortplanta sig för att inte mänskligheten ska dö ut. Det hela utvecklar sig till en slags inverterad Adam & Eva-story. Hon odlar saftiga, röda tomater som står i bjärt kontrast till Phils destruktiva chipsdiet. Han väntar tills natten kommer och så äter han av dem tills skägget är fullt med tomatrester. Den förbjudna frukten är utbytt mot förbjudna grönsaker och ett väldigt charmigt motsatsförhållande är satt i spel. Jag längtar redan efter mer.
The Last Man on Earth sänds på amerikanska Fox.