När jag fyllde 30 år nyligen var det inte omgärdat av en enda kris, snarare en lättnad över att vara ännu längre ifrån ungdomsåren. De där förjävliga och underbara ungdomsåren. Då när världen låg framför ens fötter innan en insåg hur svårt det var att få jobb, bostad och allt annat en hade drömt om. Och det är ännu tuffare för dagens kids. De har så mycket valmöjligheter, men samtidigt inga alls. För vad är poängen med att bli vad än en vill om det aldrig kommer kunna försörja en? Och vad är poängen med att drömma om familj och barn när det inte finns någonstans att bo? Och inte har de äldre det lättare med kassa ålderdomshem, kassa pensioner och en utsåld äldreomsorg. Det är med andra ord både tufft att vara ung och att vara gammal. Så att vara där mittemellan är inte så dumt.
Under samma tak är en enda stor fördomsfest där speciellt ungdomarna har typecastats så hårt att de uppfyller alla fördomar om att vara lata, ytliga och mobilberoende.
I SVT:s nya realityserie Under samma tak vill de undersöka »generationsglappet«. I serien får fem unga vuxna under 30, och fem seniorer över 70, leva tillsammans på en herrgård under tre veckor. Frågeställningen är om dagens generationsglapp är på väg att växa till en oöverstiglig avgrund, och det hela kallas för ett socialt experiment. SVT gillar att stämpla alla sina realityserier »sociala experiment« för att ge dem lite kredd, som om det är viktiga saker de undersöker, men sanningen är att det är en dokusåpa som lika gärna kunde ha sänts på TV3. För tyvärr är inte SVT ute efter att dessa ungdomar och äldre verkligen ska förstå och lära sig av varandra. De har valt ut de största personligheterna för att skapa drama och konflikt.
Det pratas ganska ofta om det här generationsglappet. Men hur jävla boring blir inte alltid de diskussionerna? Från de äldres håll kommer samma gamla slinga om bortskämda och ouppfostrade ungdomar och »på min tid så…« Och från ungdomarnas håll kommer kommentarer om de äldre som »mossiga, uråldriga, inskränkta« och att det-var-bättre-förr-attityden suger. Det blir alltid så förutsägbart när det kunde ha blivit intressant och givande. För såklart finns det intressanta erfarenhetsutbyten mellan generationerna, det vet alla som har haft en kul morfar eller farmor.
Såklart finns det även roliga karaktärer, som rosahårige Andreas med världens mest färgglada garderob och oneliners som ett realityproffs, eller 78-åriga fashionistan Ulla.
Men Under samma tak är en enda stor fördomsfest där speciellt ungdomarna har typecastats så hårt att de uppfyller alla fördomar om att vara lata, ytliga och mobilberoende. Men såklart finns det även en del roliga karaktärer. Som rosahårige Andreas som har världens mest färgglada garderob och som droppar oneliners som ett realityproffs. Eller 78-åriga fashionistan Ulla som verkar ta allt med en klackspark. De håller humöret uppe hyfsat när de flesta andra deltagare bara gnäller mest enligt konstens alla regler. Och vartenda tävlingsmoment och uppgift är så riggat för konflikt att förutsägbarheten blir total.
Jag har inget emot att SVT gör reality-tv, inte ens att de gör den här typen av reality-tv, men det som stör mig är deras bristande omdöme. Det finns inte ens en ansats till att göra något icke-stereotypt. Fördomarna haglar åt alla håll och även om ungdomarna och de äldre långsamt och förutsägbart möts på mitten (jag har sett fyra långa avsnitt…) så känns det hela bara fördummande. Och det är det som inte går ihop för mig. Jag undrar varför SVT satsar så stort på den billigaste och dummaste sortens reality-tv? Först låter de singlar sniffa på tröjor i jakten på en partner, sedan låter de främlingar gifta sig vid första ögonkastet och nu detta. De lägger inte direkt ribban särskilt högt. Frågan är: varför vill de inte uppnå mer?