För två veckor sedan firade Saturday Night Live 40 år med en 3,5-timmars maratonsändning på NBC. Här i Sverige får vi hålla till godo med en kortare, nerklippt internationell version utan musikinslag, som visas på Kanal 9 i afton. Så ingen Beyoncé (buhu) men desto fler gästartister: Tom Hanks, Alec Baldwin, Steve Martin, Bradley Cooper och ett gäng andra plus gamla SNL-alumni från förr och nu: Dan Aykroyd, Kristen Wiig, Kevin Nealon, Norm McDonald, Mike Myers och ett gäng andra.
»Connerys« ständiga schtick var att tolka kategorierna fel med flit och dra råsnuskiga skämt om Trebeks mamma, till programledarens stigande irritation. Billigt, men ofta väldigt roligt.
Som alltid i SNL-sammanhang är det ruggigt ojämnt, en del är obegripligt dåligt (som Chevy Chases märkliga inhopp, eller ett risigt kändissegment med Seinfeld), annat är kul (som Wayne's World-rebooten och att se Jane Curtin köra Weekend Update tillsammans med Tina Fey och Amy Poehler).
För att peppa inför kvällen listar vi Saturday Night Live när det är som allra bäst – här är redaktionens favoriter!
Will Ferrell i Celebrity Jeopardy med Sean Connery, Bill Cosby och Sharon Osbourne (2005)
Per: Will Ferrell var med i Saturday Night Live-truppen 1995–2002 och en av hans återkommande skits var att spela gameshow-veteranen Alex Trebek och leda kändis-Jeopardy. Alltid med en fast gäst: Sean Connery i Darryll Hammonds gestalt. Connerys ständiga schtick var att tolka kategorierna fel med flit och dra råsnuskiga skämt om Trebeks mamma, till programledarens stigande irritation. Billigt, men ofta väldigt roligt. Som i den här sketchen från Ferrells första program som gästvärd efter avhoppet, där vi också får Kenan Thompson som Bill Cosby och Amy Poehler som Sharon Osbourne.
Bein' quirky with Zooey Deschanel (2012)
Mattias: Att göra hemsnickrade talk shows har ända sedan Wayne's Worlds dagar varit ett av de allt tröttare ben Saturday Night Live står på (i dagsläget står väl talkshow- och tv-serieparodier för ungefär 3/4-delar av allt material?), men Bein' Quirky with Zooey Deschanel var så vansinnigt pricksäker att jag struntar i att grundidén är slapp. Särskilt i det här klippet där allt i driften med amerikansk indieestetik, pojkmän och flickkvinnor sitter perfekt. Från Michael Cera-imitationen, till Zooey Deschanels självironiska gästspel som Mary-Kate Olsen och Kristen Wiigs lysande Björk (»if you like screaming – make it music«).
Dan Aykroyd, Bill Murray och John Belushi i The Olympia Restaurant (1978)
Julia: Jag såg jättemycket klassisk Saturday Night Live mitt i natten på ZTV. Den här tror jag är en (av många) som har fastnat för att den är så enkel. Det går inte riktigt att förklara. »Jo, men det är kul för de säger cheeseburger en massa gånger. Och sen tar cheeseburgarna slut.«
Cold open med Tina Fey som Sarah Palin och Amy Poehler som Hilary Clinton (2008)
Sara: Politisk satir som återförenar två av Saturday Night Lives bästa genom tiderna: Tina Fey och Amy Poehler. Adresserar aktuell partipolitik, feminism och sexism samtidigt som det är hysteriskt roligt. Vissa menar att Tina Feys turliga likhet med Sarah Palin i förlängningen påverkade valresultatet, andra menar att de mest predikade för kören, oavsett vilket så skrattade vi gott.
Joe Cocker & John Belushi: Feelin' Alright (1976)
Stefan: Jag är ingen Cocker-fan men jäklar vad kul det blir när Belushi står bredvid!
Molly Shannon som Black Angel Mary Katherine (1999)
Mattias: Molly Shannon fick kanske inte riktigt den (film)karriär hon förtjänade, ett öde hon tyvärr delar med alldeles för många kvinnliga ensemblemedlemmar, men hon vågade vara mörk, konstig och bisarr på ett sätt Saturday Night Live sällan vågat vara i modern tid. Allra tydligast blev det när hon drog på sig den katolska skolkostymen och förvandlades till Mary Katherine Gallagher – en tonåring som bor med sin mormor, stoppar händerna i armhålorna när hon är nervös, ramlar handlöst över vad som helst och vid varje nederlag citerar en monolog från en av de gamla moraliskt uppbyggliga tv-filmer hon genuint älskar. Mary är egentligen större än enstaka klipp, det visade inte minst Superstar, den briljanta långfilmen om Mary som gjordes, men jag älskar det här mötet med en överspelande, malplacerad Gwyneth Paltrow där Mary gör vad som helst för att vara en i gänget.
Melissa McCarthy i Taste Test (2011)
Linus: Jag antar att den här sketchen är ännu roligare om en förstår de amerikanska reklamreferenserna i den, men för mig räcker det med briljanta Melissa McCarthy för att skratta så jag gråter. Allt från håret till Spock-tröjan till »slutklämmen« cracks me up.
William S Burroughs läser högt ur Naked Lunch (1981)
Tobias: Efter att ha stapplat genom större delen av 1970-talet framför en heroinsprutas stickande nålsudd tog författaren William S Burroughs 1982 farväl av New York och Lower East Side-lägenheten som hade kommit att refereras till som »the bunker«. Till stor del var hans korta gästspel i Saturday Night Live den 7 november 1981 ett slags avsked till en stad som likaledes hade närt hans författarskap och drivit honom i fördärvet. Att lördagsunderhållningen upplät en sex minuter lång uppläsning av utdrag ur både Naked Lunch och Nova Express vittnar både om SNL:s vitalitet och lyhördhet för New Yorks kulturliv. I jämförelse vore det väl ungefär som om Bruno K Öijer hade kört sex minuter eget material i Nöjesmassakern.
Fred Armisen som Barack Obama i Kill Bin Laden (2011)
Björn: Kan inte hjälpa det men jag tycker att det är otroligt roligt när Obama skryter om att han dödade Bin Laden.
The Lonely Island: Iran So Far (1997)
Mattias: En av de bästa sakerna man kan göra med all världens ondska är att driva med den. The Lonely Island, med Andy Samberg i spetsen, använde mest sina otaliga digital shorts till lysande sexskämt och populärkulturella referensfester. Men min favorit med Samberg är ändå när han lyfte blicken och tog sig an Irans (numera före detta) president Mahmoud Ahmadinejads homofobi och antisemitism i Iran So Far. Genom att förvandla Ahmadinejad till en homoerotisk musa (»so strong to me/you belong to me/like a very hairy Jake Gyllenhaal to me«, »you say there's no gays in Iran/but you're in New York now, baby«, »you can deny the Holocaust all you want/but you can't deny there's something between us«) förlöjligar han hatet. Som en bonus är också Iran So Far rent musikaliskt en av Sambergs mest lyckade stunder: en klassisk hiphopballad med en klinkig pianosampling från Aphex Twin, refrängens A Flock Of Seagulls-lån och högfrekventa Saturday Night Live-gästen Adam Levine i rollen som ställföreträdande R Kelly (med en barnkör och allt).
Bill Hader i Puppet Class (2012)
Patrik: En modern klassiker från 2012 där Bill Hader spelar Anthony Peter Coleman, en deltagare i en dockmakarkurs. Han lider av så svår PTSD att han överfört skulden för alla sina krigsbrott (i Grenada-invasionen av alla krig!) på sin docka, som både ser ut och heter som honom själv. Kontrasten mellan Colemans svårt skadade psyke och de andra deltagarnas typiskt tönt-snälla, stereotyp-tunga dockor gör sketchen till min Saturday Night Live-favorit.
Patrick Swayze & Chris Farley som Chippendales (1990)
Sara: Vem blir inte glad av denna imponerande dansuppvisning! Ett av Chris Farleys allra första framträdanden i showen, där han verkligen får spela ut sin fysiska humor. En himla söt sketch som får ett extra nostalgiskt lager över sig med tanke på att båda huvudrollsinnehavarna dog för tidigt.
Will Ferrell i Weekend Update med Randy Graves (1998)
Mattias: När vi ändå är inne på pricksäkra nedbrytningar av stereotyper – av allt Will Ferrell gjorde för Saturday Night Live fastnar jag alltid allra mest för Randy Graves, Ferrells uppgörelse med amerikansk frat boy-kultur. På bara några få minuter i en nyhetsstudiointervju om Clinton-skandalen blottlägger Ferrell hela den dummacho-idioti som förenar alldeles för många unga amerikanska (och svenska för den delen) män. Den obrydda homofobin, sexismen och rasismen (»so we were having this slave auction fund raiser«) som sedan övergår i den blödiga bromancen när Graves börjar sjunga Peter Gabriels In your Eyes till en olycksdrabbad föreningsbroder.
Elvis Costello & Beastie Boys: Radio Radio (1999)
Stefan: Jag har svårt att komma ihåg sketcherna, men vissa musikinslag har etsat sig fast desto mer. Som när Elvis Costello kompas av Beastie Boys.
The Lonely Island: Dick in a Box (2006)
Julia: Lonely Island är verkligen mästare på låt… Ja, ibland parodier och ibland mer typ vad amrikanarna kallar »takes«. Det är svårt att välja bara en, men Dick in a Box kanske är den första som blev riktigt stor. Så att säga. Nudge nudge.
Weekend Update med Garth & Kat och Gwyneth Paltrow (2011)
Stefan: Jag är egentligen rätt dålig på Saturday Night Live, har sett för lite, men jag älskar Garth & Kat! Och ännu bättre blir det när de är tre!
The Lonely Island feat. Justin Timberlake: Mother Lover (2009)
Per: The Lonely Island följde upp dundersuccén Dick in a Box med den här lysande inte-incest-men-nästan-hyllningen som kanske renatv är snäppet roligare. Låten är otroligt catchy med en del hisnande snuskiga textrader: »I'll push in that labia where you came out as a baby«, »While you're in my mother, make me another brother. And while I'm in your mother, I'll never use a rubber«. Allra bäst är Susan Sarandon och Patricia Clarkson – helt med på noterna, och underbara som kåta morsor som njutningsfullt kråmar sig till pojkarnas skönsång.
Det var våra favoriter – vilka har ni? Posta i kommentarerna!
Saturday Night Live 40th Anniversary Special visas på Kanal 9 i kväll kl 23.