Leonard Nimoy är en sån där kändis där internet väldigt snabbt fylls av personliga avsked och minnen och sorg; där det inte stannar vid R.I.P. utan där alla har något eget att relatera till. (Det kanske finaste jag såg var författaren Rachael Herron, som skrev att hennes bortgångna mamma nu står och hoppar av otålighet och glädje över att få träffa honom på riktigt.)
Ända in i 80-årsåldern twittrade han, och avslutade alla tweets med LLAP, alltså »live long and prosper«, Spocks eviga hälsning. Släng dig i väggen, »Ha det gött Glenn«-Glenn.
De flesta tänker förstås på honom som Spock, halv-Vulcanen i Star Trek som får stå för rotlöshet, utanförskap och överneutral överintellektualisering, som försöker förstå känslor och den ologiska mänskligheten, som uttrycker så mycket med så lite. Mitt i frigolitscenerier och Kirks eviga hånglande står han där och observerar och utgör en trygg och klok fästpunkt. Många har kunnat relatera till honom, på olika sätt. (Jag kan till exempel ofta göra det på fester. Det kanske jag inte borde erkänna, om jag vill bli bjuden på fest igen. Jag menar inget illa med det, jag lovar! Och inte heller för den delen att jag är särskilt trygg och klok, mer att jag försöker förstå det här med mänsklig interaktion. OK, jag ska nog sluta prata nu. Jag gillar Spock, bara.)
Men det finns så mycket mer att älska. (Visste du till exempel att han regisserade Tre män och en baby?)
Hur kan man inte älska en man som ställer upp i en reklamfilm där två Spockar får bilrejsa, och där han bekymmerslöst sjunger sin egen Bilbo Baggins-ballad?
Eller en man som skapade flera fotoutställningar med mer eller mindre oväntade teman, inklusive en som bara var tjocka nakna kvinnor som fick utstråla lycka och glädje och gemenskap?
En vän berättade för övrigt att hon beställde en t-shirt med den bilden från Nimoys webb-butik, och fick med ett signerat Spock-samlarkort.
Eller en man som förutom att ofta påminna om rökningens faror efter sin KOL-diagnos, också avslutade alla sina tweets (en man som twittrade in i 80-årsåldern, alltså) med LLAP, alltså »live long and prosper«, Spocks eviga hälsning. Släng dig i väggen, »Ha det gött Glenn«-Glenn.
Den här gången kan vi nog inte räkna med att hans medvetande förts över till någon annan, eller att han ska gå att hitta igen någon annanstans, The Search for Spock-style. Eller så är det kanske ändå lite så. Leonard Nimoy är borta, men hans minne och hans eftermäle kommer ändå, om ni ursäktar den billiga liknelsen, att leva länge och blomstra. Både Spocks och Nimoys.
De påminner oss både om att det finns en plats för den som inte riktigt förstår mänskligheten och dess känslokladd men som gör sitt bästa, och om att det finns många liv att leva för en och samma människa. Mycket att göra. Många att beröra. Ständig vänlighet och respekt för alla man möter.