Korrelation eller kausalitet? Damon Wayans som Coach kommer tillbaka till New Girl samtidigt som serien har sin sämsta period sedan de allra första avsnitten.
Wayans är ju en utmärkt sitcom-skådis så det är knappast hans fel. Snarare har problemen med säsong tre av New Girl handlat om obalans. Den dynamik mellan rollfigurerna som byggde så mycket av seriens fantastiska andra säsong – Jess och Nick, Nick och Schmidt, Schmidt och Cece – har förändrats eller försvagats. Manusförfattarna har trevat efter något nytt att förankra storyn i men inte lyckats. Som i brist på bättre har de slängt in Coach. Men resultatet halkar bara längre ifrån vad som brukade vara seriens kärna.
En ny central rollfigur skulle kunna ge Jake Johnson och Max Greenfield nya och roliga utmaningar. I stället blir Nick och Schmidt osäkra på ett ocharmigt sätt när Coach är närvarande. De har alltid varit två pojkmän, men just de där centrala samspelen har förankrat dem, gjort dem älskvärda när de kunde ha varit irriterande. Precis som vi icke-fiktiva män ofta är som minst sympatiska när vi försöker imponera på andra män, blir de två 30-åriga småpojkarna insmickrande tråkmånsar när det dyker upp en alfahanne i sandlådan.
Men att Coach inte löser New Girls problem betyder inte nödvändigtvis att han orsakar dem. Schmidt är fortfarande riktningslös efter att ha gått bort sig i romantiskt storhetsvansinne i början på säsongen. Winston är en besynnerlig figur på gränsen till genuint oroande psykisk ohälsa. Cece är marginaliserad. Och Nick och Jess, som ändå har stått för säsongens bästa stunder, lyckas som par på något sätt bli mindre än summan av delarna.