Jag vill minnas en tid då man gick och såg på film för soundtrackets skull. Då låtarna spreds långt innan filmen gick upp på bio i Sverige och den repetetiva lyssningen blev ett slags förspel. Jag vill också minnas en tid då man faktiskt köpte soundtracket efter man sett en bra film, för att förlänga upplevelsen, så att man långt efteråt kunde sitta där i sitt pojkrumsmörker och låta musiken korrumpera ens minnen. För det var ju inte alltid så att ekvationen gick ihop. Ett bra soundtrack blev inte per automatik kvalitet, i alla fall inte i backspegeln. Rocky IV, Prince of Thieves och Top Gun, hmm.
Det Carpenter-knorrande, neo noir-syntiga soundtracket har gjort storstilad comeback med sentida filmer som Drive, The Guest och Cold in July; elektroniska atmosfärbakelser som likt sina förebilder sticker ut med en löjligt cool kontrasteffekt.
Det här höll i sig ett tag. Kan det ha varit fram till Judgement Night 1993? Den retrospektivt sett inte helt lyckade fusionen mellan metal och hip-hop (det var i alla fall beskrivningen, med vilken skivan marknadsfördes). Eller Spawn 1997? I vilket fall som helst så var det ett tag sedan. CD-skivan dog och i och med det även dess samhörighet med filmen. Och det är inget jag egentligen saknat – förrän nu.
Det Carpenter-knorrande, neo noir-syntiga soundtracket har nämligen gjort storstilad comeback med sentida filmer som Drive, The Guest och Cold in July; elektroniska atmosfärbakelser som likt sina förebilder sticker ut med en löjligt cool kontrasteffekt. Det här kan bli första trenden jag hakar på sedan gubbskägget.
Mumble Gore-regissörerna Jim Mickle och Adam Wingard har tidigare rönt stora framgångar med relativt små filmer som Pop Skull och Stakeland, men det är först på senare tid som de blivit giganter inom sitt gebit som »skräckregissörer«. You're Next, We Are What We Are och V/H/S är stor underhållning och utför underverk för en annars något koagulerad genre. Lite ironiskt då att deras två senaste filmer, deras bästa, knappt har med skräckfilm alls att göra. Visst tar de upp skrämmande ämnen, men de svänger mer än de skrämmer. Så pulshöjande att jag till och med köpt filmmusiken. Visserligen på iTunes, men ändå.
Tillsammans med Refns Drive har de dragit sitt strå till stacken vad gäller den moderna tidens soundtrack. Halloween möter Drive. Två separata delar: filmen och musiken, där musiken lockar lika mycket som det filmiska. Ta till exempel finalscenen i magiska The Guest, där Annies Anthonio får lika mycket utrymme som slutbilderna. De är inte där för att förhöja känslan. Låten är där för att den är så satans bra, liksom scenen utan musik är fantastisk. De båda i kombination blir nästan för mycket, något överdådigt, som att vara 15 år och se Top Gun igen. Det samma gäller ett flertal scener ur Cold in July (Michael C Halls comeback efter Dexters snöpliga avslut) – shoot out-scenen, den Reservoir Dogs-aktiga upptakten, sluttexterna med White Lion (av alla band) och den där scenen som ackompanjeras av Dynatrons Miami Vice-doftande Cosmo Black. Ni kommer förstå vad jag menar när ni ser filmen.
Det här kanske bara är en kortvarig trend, om ens en trend alls, men fanken vad kul det är när konceptet »film« verkligen omfamnas och förvaltas på det här insnöade, men ändå kommersiella, sättet.
Vad The Guest och Cold in July handlar om? Det tar vi i ett separat inlägg när soundtracken är sönderlyssnade.
The Guest finns som import-dvd/blu-ray och Cold in July har fått svensk release. Musiken finns på iTunes, Spotify och Soundcloud.