Om någon frågar mig om tips på en rolig film så tipsar jag nästan alltid om en Christopher Guest-film. Jag menar, Waiting for Guffman, Best in Show, A Mighty Wind och For Your Consideration är ju små komiska mästerverk. Två av Guests mest frekvent använda skådespelare (de är ju ganska många) är Catherine O'Hara och Eugene Levy, som nästan alltid spelar något sorts par när de spelar i samma film. Duon, som faktiskt spelade tillsammans redan i den kanadensiska SNL-liknande sketchshowen SCTV på 1970-talet, är nog som roligast i Best in Show som Gerry och Cookie Fleck:
Men jag älskar även deras genuint fina låt A Kiss At The End Of The Rainbow från A Mighty Wind (som de för övrigt skrev själva och Oscarsnominerades för):
När jag upptäckte att de har återförenats i en ny komediserie, dessutom skriven av Eugene Levy själv och hans son Daniel Levy, så kände jag bara yes yes yes! I komediserien i fråga, kallad Schitt’s Creek, spelar Eugene Levy och Catherine O’Hara Johnny och Moira Rose, ett superrikt par, som efter att ha förlorat alla sina pengar tvingas flytta till sin enda kvarvarande ägodel: staden Schitt’s Creek. Eller, det är snarare en liten håla in the middle of nowhere, som Johnny köpte som ett skämt för 30 år sedan. Nu tvingas de bo i ett skitigt hotell med sin två vuxna bortskämda spolingar till barn. Det är lite som 1960-talsserien Green Acres fast mer tillskruvad.
Catherine O’Haras Moira är en före detta såpaskådis och det överdramatiska anlaget syns i att hon i princip varje scen har en ny peruk på sig samt ett känslomässigt utbrott.
För mig räcker det att bara se Catherine O’Hara för att skratta, men i Schitt’s Creek så är hon i högform. Hennes Moira är en före detta såpaskådis och det överdramatiska anlaget syns i att hon i princip varje scen har en ny peruk på sig samt ett känslomässigt utbrott. Hon kontrasteras fint av Eugene Levys lite torrare Johnny och deras samspel är som vanligt superbt. Daniel Levy, som mest är känd som MTV-programledare i hemlandet Kanada, brås på pappa Eugene och visar prov på bra komisk tajming som über-hipster-sonen David, och Annie Murphy är urrolig som den utseendefixerade dottern.
Det är med andra ord en ytterst välspelad komediserie, men samtidigt känns det som att den kunde ha varit ännu roligare. Manuset saknar lite av den smartness och detaljkänsla som Christopher Guest brukar ha i sina filmer, och det komediguld en får från en ensemble full av improvisationsproffs. Om han hade regisserat serien hade den kunnat få det där lilla extra lyftet. Nu stannar den vid att vara en jäkligt trevlig bekantskap, och fram till att det blir en ny Christopher Guest-film (när fan kommer nästa?!), så är det verkligen gott nog.
Schitt’s Creek sänds på CBC i Kanada och POP TV i USA. Den har förnyats för en andra säsong.