Häromveckan hände det igen – jag rekommenderade Vikings för en vän, och han reagerade på samma sätt som alla andra: med ett hånleende.
Men nu ler han av lycka. Vikings har den effekten på folk. Jag var också tveksam till en början men är nu fast i vad jag ser som en framtida klassiker av samma rang som till exempel Game of Thrones, fast utan allt övernaturligt trams.
Inledningen utlovar en säsong fylld av blodskördar, hav i lågor och städer av marmor…
Det är en makalöst snygg odyssé över historiens historia, och det våld som lett oss fram till vår tid (okej, berättandet haltar säkert en hel del vad gäller autenticitet, men vad fan). En studie i krig skulle man kunna säga, för mycket krig blir det. Både på och utanför slagfältet.
Huvudpersonen Ragnar Lodbrok slåss lika mycket inför ett slag som i själva slaget. Hans hjärna verkar gå på högvarv hela tiden, och även om man ibland kan skratta till åt hans filosoferande – som i det inledande samtalet med sonen – så är det han säger ärligt talat inte så dumt, egentligen. »Makt ges bara till dem som kan sjunka så djupt att de når den«, väser han och understryker samtidigt sin position som motvillig regent. Ett sunt förhållningssätt till begreppet »makt«, och säkert också en stark orsak till varför jag, och många andra, tycker så bra om Vikings. Som nu alltså äntligen är tillbaka.
Det är alltid lite nervöst att recensera en ny säsong av ens favoritserie. Tänk om det inte är bra, eller ännu värre: tänk om det är rent utsagt värdelöst. Redan efter tre minuter slutar jag dock tänka i sådana banor. En inledande scen, nyckelscen för resten av säsongen, följer Lagertha på hembesök hos den läskige siaren (han med Skeletor-kåpan och de ihopsmälta ögonen). Här lovas det en säsong fylld av blodskördar såväl som hav i lågor och städer av marmor. Ödesmättat och med inte helt goda nyheter för Lagherta, hoppas verkligen att siaren har fel. Lagherta är en av mina favoriter och Vikings hade blivit så mycket sämre utan henne.
Nästan omgående lämnar man sedan Kattegatt, för att möta upp kung Ecbert i Wessex och indriva den mark man blivit lovad... i utbyte mot en liten tjänst.
Säsongspremiären av Vikings säsong tre är annars rätt blygsam i sin framtoning. Man etablerar karaktärerna på nytt och lägger en bra grund för kommande episoder – alltså en stabil fortsättning på tidigare avsnitt. Saker jag gärna ser mer utav:
- Krig.
- Ragnars söndergaddade skalle.
- Lagherta och kung Ecbert. Kan det bli de två?
- Kwenthriths min i slutet! Var det en orgasm, ångestattack eller både och?
- Svindlande bergsvyer – kanske lite väl mycket Tolkien över det hela, men ack så vackert!