Bob är bartender på en liten kvarterssylta i en ohipp del av Brooklyn, Cousin Marv's, ett ganska trist och generiskt ställe; klientelet består av lokala suputer, utbudet är sparsmakat, lokalen oansenlig. Men ett jobb är ett jobb, och Bob gör det bra. Han trivs med det enkla livet i och runtom baren – hans drömmar är få och hans ambitioner blygsamma. Samtidigt är han en man med ett förflutet.
Efter det katastrofalt Tarantinoinfluerade 1990-talet blickar nu gangstergenren mot naturalistiskt grundade verk som The Wire, The Friends of Eddie Coyle och The French Connection för inspiration.
Marv må ha namngett baren, men har i praktiken inte skött ruljansen på flera år. Han agerar fortfarande chef utåt, men bakom kulisserna styr tjetjenska gangsters, som använder baren som pengatvätteri. Bob sköter det dagliga arbetet, ser till att inte lägga sig i tjetjenernas affärer, och försöker hålla en alltmer bitter Marv nöjd och belåten.
The Drop bygger på en novell av Dennis Lehane, som också skrivit filmmanuset, men bortsett från en del samtidsmarkörer hade storyn lika gärna kunnat vara hämtad från en hårdkokt noir från 1940-talet. Då hade bartendern spelats av Dana Andrews eller någon annan som kunde kombinera ett vänligt yttre med ett mer komplext inre; i The Drop spelas han av Tom Hardy, som är lika utmärkt som alltid, även om han spelar Bob på ett så lågmält och nollställt sätt att han ibland nästan smälter samman med barens möblemang. På ett för det mesta bra sätt.
Som Marv ser vi James Gandolfini i sin tekniskt sett sista filmroll, och han är fenomenal – trött, butter och sur, missnöjd med livets lotteri och ständigt trampad på och förödmjukad. Han är tuffingen med ambitioner som gapade över för mycket, trycktes ner i skorna och nu ruvar på hämnd och vill ha upprättelse. Hela denna vilsna, frustrerade ilska förkroppsligas på ett fantastiskt sätt av Gandolfini. Vilken fin skådespelare han var.
Tom Hardy är lika utmärkt som alltid även om han gör Bob så lågmält och nollställt att han ibland nästan smälter samman med barens möblemang.
Däremot förblir Noomi Rapaces internationella skådiskarriär något av ett mysterium för mig. Rapace har inte imponerat i någon av de engelskspråkiga filmer hon gjort sedan genombrottet i Millennium-trilogin, och tyvärr blir det inte bättre här. I The Drop spelar hon Nadia, en kvinna som Bob blir bekant med i samband med att han räddar en utsatt hund från en säker död. Nadia bär precis som många andra i filmen på ett tungt, hemligt bagage, och hennes öde korsas med Bob och baren på mer än ett sätt. Men Rapace tycks famla efter ett uttryck – möjligen är hon felcastad, men å andra sidan är inte Nadia särskilt välutvecklad som karaktär, så det är svårt att veta var det brister. Manuset hjälper henne inte direkt. Hursomhelst lyckas inte Rapace göra något intressant med karaktären.
Rapace tycks famla efter ett uttryck – möjligen är hon felcastad, men å andra sidan är inte Nadia särskilt välutvecklad som karaktär, så det är svårt att veta var det brister.
Filmen utspelar sig till stor del i barmiljön, och även om jag inte får teatervibbar av en så dominant skådeplats så finns det något smart och elegant över det – det tillåter ett komprimerat, lite slutet berättande som förstärker intrycket av baren som en egen bubbla, lätt isolerad från världen utanför. Bara emellanåt kliver omvärlden, i form av en grävande poliskommisarie, in över dess tröskel.
The Drop är en liten film, en tät och ekonomiskt berättad dramathriller väl medveten om sina rötter. Framför allt är den ett bra exempel på hur gangstergenren återhämtat sig från det katastrofalt Tarantinoinfluerade 1990-talet och nu i stället blickar mot naturalistiskt grundade verk som The Wire, The Friends of Eddie Coyle och The French Connection för inspiration. Blodfläckarna från de snacksaliga, popkulturtuggande, oändligt poserande gangstrarna tog lång tid att tvätta ur.