Första säsongen av En clown till kaffet på Kanal 5 var en trivsam om än ojämn tillökning till Stjärnorna på slottet/Så mycket bättre-familjen, och på papperet hade säsong 2 alla förutsättningar att överträffa sin föregångare.
Han går ut hårt genom att skämta om sin pappas död till frukosten, vilket får de andra att helt sätta skrattet i halsen…
Castingen är nämligen utmärkt (Ulla Skoog! Peter Apelgren! Eva Rydberg!) men kemin i gruppen har inte klaffat fullt ut i de inledande avsnitten. Det känns för mycket som att de är där för att göra ett jobb, inte för det kreativa samkväm och de spännande möten vi som tittare vill åka snålskjuts på. Den där lägerkänslan som de ofta lyckas skapa i exempelvis Så mycket bättre, den har helt uteblivit. I stället verkar detta för de medverkande komikerna vara ett uppdrag som vilket som helst där man klagar på inspelningstider, konstruerar tillgjorda scener bara för kameran och där man om det går att skolka från en aktivitet gärna gör det.
Själva clown-till-kaffet-momentet har den här gången också bara haft lösa och långsökta kopplingar till huvudpersonen för dagen (En Monty Python-sketch? Ett hyllningstal till Petra Mede? En kuplett?) och deltagarnas skam inför och motstånd emot att bli utsedda har känts påträngande äkta. Artighetsskratten har därför också varit fler och falskare denna säsong än den förra.
Fram till i kväll då. För på Peter Apelgrens dag blir det varmare, gemytligare och roligare. Han rider förstås lite på att de efter fem avsnitt blivit mer avslappnade med varandra och har hittat sina roller men han är också själv en ljuvlig centralfigur.
Han går ut hårt genom att skämta om sin pappas död till frukosten, vilket får de andra att helt sätta skrattet i halsen. Sedan kommer han ut som stammare, vilket ger upphov till en aha-upplevelse om ursprunget till hans egensinniga stream of consciousness-stil. Sedan bjuder han på absint och låter en nakenmodell generera Eva Rydberg, varpå det fortsätter i samma stil. Måns Möller blir genuint tagen, Ulla Skoog är härligt motvalls och nu ser jag plötsligt fram emot de två sista avsnitten där Eva Rydberg och Johan Ulveson ska stå i fokus.