»Nowhere to grow but up.«
Vi är några som har väntat i tre och en halv säsong nu på att Girls tagline verkligen ska bli en realitet. Självklart helt förgäves. Både charmen och irritationen med HBO-komedin är ju att vi har att göra med fyra självupptagna jättebebisar (vilket på sätt och vis varit uppfriskande, det är ju en typ av huvudrollskaraktärer annars bara män fått den tvivelaktiga äran att spela). I upptakten av den aktuella fjärde säsongen har det intrycket snarare förstärkts än kontrasterats eller ifrågasatts. I inledningsavsnittets korta, men väldigt klargörande, familjemöten förvandlade Hannah, Marnie och Shoshannas föräldrar snabbt döttrarna till småbarn igen. Som föräldrar gör.
Hon stack och de lovade ingenting. Han gick vidare till något nytt och annat, som han måste fullfölja. Det är så inihelvete svårt och samtidigt så logiskt.
Sedan har det rullat på. Shosh har gått på en seriös arbetsintervju på prov, på skoj. Hannah har åkt på skrivarskola, men var, inte helt oväntat, helt oförmögen att ta kritik (under en vinglig cykeltur passade hon dessutom på att cykla omkull, lite som en sexåring som nyss lärt sig cykla). Jessa har kissat på gatan. Ray har skällt på bilar – kanske mer ett hund- än barnbeteende, svårt att veta var gränserna går ibland, men ändå.
Nowhere to grow but up? Well… Om något har »Girls«-gänget ständiga gemensamma regression snarare förvärrats ytterligare.
Fram till måndagens femte avsnitt Sit in, då. För visst hände något där?
Fjärde avsnittet avslutades ju med att Hannah kommer hem till sin och Adams Brooklyn lägenhet efter att ha klarat en hel månad (av de tänkta 24) på skrivarskolan, bara för att upptäcka att Adam inte är ensam där. I det femte får hon reda på att Adam och Mimmi Rose Howard verkligen är ett par. Att hon knappt hann åka innan han hittade en ny.
Ray har skällt på bilar – kanske mer ett hund- än barnbeteende, svårt att veta var gränserna går ibland, men ändå.
Hannahs initiala reaktion är givetvis (och faktiskt fullt förståeligt) att slänga sig på sängen och tjura, medan hennes vänner en och en kommer förbi för att hjälpa till. Deras vanligaste lösning på problemet blir så klart att i väldigt stor utsträckning prata om sina egna problem. Eller slåss. Eller säga obekväma sanningar. Så långt allt som vanligt, alltså.
Men till slut kommer Adam. Och där händer det.
Adam och Hannah börjar prata. Utan stora gester eller ilskna utfall. I stället: ett stillsamt, oväntat moget resonerande kring vad som har varit, vad de har varit och vad de nästan kunnat bli. En insikt om att de tveklöst har älskat varandra, väldigt mycket till och med, men att förhållandet blev för svårt och känslorna tog slut. Hon stack och de lovade ingenting. Han gick vidare till något nytt och annat, som han måste fullfölja. Det är så inihelvete svårt och samtidigt så logiskt.
Det hade varit så lätt att de hade börjat beskylla och skuldbelägga varandra för saker – det finns ju gott om argument på båda sidorna – i stället konstaterar båda två bara det de nu vet är oundvikligt. Det finns ingen ilska, ingen bitterhet, inte längre, bara en självklar ömhet (förstärkt av Hannahs brännskada), stilla sorg och mogen acceptans.
Sen finns enbart ett sista avsked kvar. Vid dörren där Hannah närmast övertydligt symboliskt ber Adam att inte använda smeknamnet »kid« längre.
Det var en hjärtskärande liten scen. Om att växa upp. Och ärren på våra hjärtan som tvingar oss att göra det.
Girls finns med nya avsnitt måndagar på C More Play, Filmnet och HBO Nordic.