Dagens Nyheters recension i dag liknar SVT:s nya thrillersatsning Jordskott vid en ondskeinverterad Äppelkriget. Jag skulle snarare säga en diaboliskt spegelvänd Dunderklumpen. Och det är inte en riktigt så positiv jämförelse som jag skulle önska – den gamla halv-animerade filmsuccén om om hur jämtländska fjäll reser sig i trolldom mot miljöförstöring har med åren eroderat ner till Beppe Wolgers sämsta verk jämte Långtradarchaufförens berättelser. Och jag kan tänka mig att Jordskott kommer att kännas lätt otittbar om 20 år. Men det märkliga – ja, det kanske mest metafysiskt mystiska med serien – är att den ändå, trots alla brister, fångar mig med andan i halsen.
Skräckeffekterna är trots sin mildhet lågintensivt kusliga. Håll utkik efter en scen med en blomkruka i ett fönster… ujujuj.
För oss journalister publicerar SVT avsnitten i förhand på en webbtjänst, i lite spridda skurar – hittills har de fyra första avsnitten lagts upp och jag har blivit så beroende av serien att jag går in två gånger om dagen på webbtjänsten för att kolla efter nya avsnitt att mumsa i mig till kvällen… trots att jag vet att det skulle ha plingat in ett mejl om någon ny episod hade lagts upp.
Så oresonligt hungrigt är alltså mitt sug efter Jordskott.
Eller, skulle man också kunna säga, så korkat är det.
Likt en zombie med nedstängd hjärna hugger jag i mig nya avsnitt. Men någonstans därinne i huvudet kämpar ändå några överlevande signalsubstanser med att koppla ihop trådarna och bearbeta intrycken som det biologisk-muterade tv-monstret i mig helst bortser ifrån.
Den debuterande serieskaparen Henrik Björn är en uppenbar fantasy- och sci-fi-freak och underbart genreöverskridande maximalist. Men lika mycket som upplägget imponerar, lika mycket brister manus och regi. De många skarpa skådespelarna tycks inte ha fått tillräcklig hjälp med att gemensamt etablera ett homogent inre serie-universum utan spelar för sig själva. Bristen på reell allmänmänsklig interaktion är närmast total. När exempelvis Moa Gammel reagerar på något Göran Ragnerstam sagt eller gjort så sker det liksom från scratch i stället för som reflex. Skådespelarna bollar knappt mot varandra, replikerna kommer sällan som snabba intuitiva halvvolleys utan mer som ständiga nya förstaservar. Eller andraservar, snarare, lite vekare och tryggare, lutade mot rutin och säkerhetsspel, när förstaservarna pangats iväg för långt.
Men det mest störande är svårigheten att tro på den lilla skogsbruksorten Silverhöjds plats i verklighetens samtid och samhälle, vilket egentligen är en förutsättning för storyn. Det jag har allra svårast för är hur en extrem, världssensationell parasitsjukdom uppenbarligen behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid. Och att inte Moa Gammels huvudrollspolisutredare, när det gäller hennes egen dotter, själv larmar högre sjukhusinstanser i Stockholm.
Grejen med Jordskott är att den läcker in livgivande syre både från oväntade håll – i ständiga lustfyllda detaljer – och ur själva premissen; själva rikedomen av korrelerande infall.
De demografiska logikbristerna var dock ungefär desamma i Twin Peaks – liksom det som gör Jordskott så fascinerande och spännande: atmosfären i dels miljö och foto; dels rollgestalter och intrig. Det faktum att jag, en bit in i serien, överlevt den mest skrattretande fåniga replik jag hört i en svensk tv-serie på exakt 20 år (ja, det vill säga sedan Mitt sanna jag) säger faktiskt mer om Jordskotts styrka än om lägstanivån.
»Han hade gjort sig ovän… med skogen.«
Så lyder repliken i fråga. Och det är inte bara orden i sig utan hur de faller, hur de gestaltas som filmisk trailer-voiceover till en kamerapanorering genom en vanlig svensk blandskog, som fick mig att trycka ner mitt huvud så hårt i skämskudden att tittarlusten borde ha kvävts. Men grejen med Jordskott är att den hela tiden läcker in nytt livgivande syre både från oväntade håll – i ständiga lustfyllda detaljer – och ur själva premissen; själva rikedomen av korrelerande infall.
Hur kan en extrem, världssensationell parasitsjukdom ha behandlats och forskats på av en enda ensam läkare på det lilla lokala sjukhuset – under tio års tid?
Jordskott är lika klantig och kantig som den är konstig, men framför allt är den lockande. Och det är en bedrift, faktiskt – att kännas så levande, så rolig, så spännande, utifrån ett så ihåligt hantverk. Och så är den skrämmande också, på riktigt. Skräckeffekterna är trots sin mildhet lågintensivt kusliga. Håll utkik efter en scen med en blomkruka i ett fönster… ujujuj.
Vill ni veta lite mer om premissen rekommenderar jag Lars Rings recension i Svenska Dagbladet denna morgon – han återger grundstoryn på ett förträffligt sätt. Även om jag är smått förbluffad över att varken han eller Helena Lindblad i DN tar upp seriens många och stora brister. Fast kanske är den trots allt värd att få sina problem överslätade av fina fyror i betyg? Jag älskar att en sådan här serie blir gjord och – med stor sannolikhet – blir en internationell framgång. Som jag varit inne på tidigare så öppnar själva spännvidden i den nya svenska dramavågen, från Torpederna och Ettor & nollor till Blå ögon och Jordskott, för att det inte bara finns liv efter Bron, utan framför allt ett bättre klimat för nyskapande satsningar.