I en norsk studie som presenterades i höstas visade det sig att om du läser en pappersbok har du enklare att komma ihåg handlingen än om du läser samma text på en läsplatta. Kronologin och specifika nyckelscener blev genast svårare att beskriva för de som läst texten elektroniskt. På vilket sätt de levde sig in i historien förändrades dock inte.
Jag blev så glad att jag var tvungen att pausa Mad Men och ta en timmes promenad – jag klarade inte ens av tanken på att något negativt skulle komma och förstöra den ljuva stämningen.
Anledningen är att det saknas tydlighet och strukturer, du vet inte vart i handlingen du befinner dig om du inte aktivt behöver vända blad. Detsamma kan gälla bänktittning anar jag. Jag ser serier och älskar dem, frågar du mig dagen efter vilka händelser som berört mig mest kommer jag stirra tomt ut i luften. Säsongerna, avsnitten och scenerna flyter ihop när det inte finns något behov till att byta dvd-skiva eller vänta en vecka för att gå vidare i storyn.
Lite så är det med Mad Men för mig, men ögonblicket då Don friar till Megan glömmer jag aldrig. Jag blev så glad att jag var tvungen att pausa och ta en timmes promenad – jag klarade inte ens av tanken på att något negativt skulle komma och förstöra den ljuva stämningen i avsnittet. Se själv, cirka 30 minuter in i klippet:
För seriens styrka har för mig alltid legat i det psykologiska grepp den kopplar – när Don är glad är jag glad, när Don har ångest har jag ångest. Så ja, vi har haft våra mörka stunder. Och det är just det som gör att den resa till solen, de kortärmde skjortorna och Kalifornien Don gör tillsammans med barnen och sin sekreterare Megan blir så stark. För första gången på tre säsonger går det att ana ett ljus och hopp. Och så kär han är. Ut med det gamla, in med det nya.
Mycket runt omkring går att ifrågasätta, men i den här stunden spelar inget annat roll. Det finns ingenting som skaver i scenen, ingen ring som sväljs efter att den lagts i ett glas champagne eller någon hund som äter upp den, det är bara väldigt fint.