Martin: SVT:s program Husdrömmar är tillbaka med en ny säsong. Precis som tidigare besöker Pernilla Månsson Colt och Gert Wingårdh olika husbyggare runtom i landet – södra Sverige dominerar, antagligen på grund av att det är en SVT Malmö-produktion – som fått för sig att skapa sitt drömboende, antingen genom att bygga nytt från grunden eller genom att totaltokrenovera en gammal kåk.
Fokus ligger såväl på själva bygget som på människorna ansvariga för det. Vad är det för drivkrafter som ligger bakom den här typen av oftast spektakulära, tidskrävande och mastiga projekt, som dessutom tenderar att slita på både ekonomi och relationer? Går det någonsin att gå i hamn med ett drömhus?
Kanske det kan bli ett nytt realityprogram? Ta tio svinlyckliga par, de måste bygga varsitt drömhus, så får vi se om relationen pallar!
I kvällens andra avsnitt stiftar vi bekantskap med ett nytt bygge, men i säsongspremiären förra veckan gjorde Pernilla och Gert återbesök hos ett antal personer från förra säsongen, för att följa upp hur det hade gått sedan sist. Det var en blandad kompott av kraschade förhållanden, ännu pågående byggen och nöjda husägare – kaos och harmoni om vartannat.
Men innan vi går in på detaljer så kanske vi kan reda ut vår egen inställning till det här med husköp, byggen, renoveringar och annat. Vi bor i lägenhet bägge två, ingen av oss har någonsin ägt hus, även om vi är uppvuxna i villa. Men går du i hemlighet och suktar efter ett fallfärdigt ruckel som du med blod, svett, tårar och bygglov kan göra om till en drömkåk, Ida?
Ida: Jag kan skrika ut ett stort rungande NEJ! på den frågan. Det är lustigt att du frågade om vi skulle skriva tillsammans om Husdrömmar, för hittills i mitt liv har jag lyckats undvika allt som har med bygg/renovering att göra som pesten. Det finns helt enkelt inget tråkigare ämne. Jo, prata drömmar, tossiga saker barn har gjort samt folks kommande New York-resor, det är tristare, men annars är »jag funderar på att göra om mitt kök!« så vansinnigt snarktråkigt.
Förra veckans säsongspremiär av Husdrömmar handlade ju om återbesök, och märkte du bristen på lycka? Noterade du kanske i stället all ångest, missnöje, separation och »ja, vi är ju fortfarande inte klara…«?
Så kom den dagen jag upptäckte att mitt egna lilla badrum höll på att ruttna totalt... Jag lyckades dra på det i två år innan renoveringen satte i gång, och det gick precis som i mina mardrömmar med fel, bråk med firma och så vidare, och nu sitter jag där själv som en parodi på i-landsproblem: »herregud, hantverkare är liksom de värsta, alltid så himla mycket problem!« Gah! Medelklassångesten dödar mig bara jag tänker på det.
Men det har varit, och är, en mardröm. Hur man kan vilja bygga ett hus från grunden är en gåta! Förra veckans säsongspremiär av Husdrömmar handlade ju om återbesök, och märkte du bristen på lycka? Noterade du kanske i stället all ångest, missnöje, separation och »ja, vi är ju fortfarande inte klara…«?
Paret som skulle vara så andliga och bombarderade hela sitt hus med buddistiska symboler – är inte en poäng med buddismen att man ska göra sig av med ägodelar för att bli fri?
Det mest intressanta var när Gert (han var trevlig!) sa att det man fick lära sig på arkitekthögskolan (han uttalade det med sådant där hårt »k« i »arkitekt« hörde jag – ständigt osäker på uttal!) var att nio av tio par som skulle bygga eget hus slutade i skilsmässa. Kanske det kan bli ett nytt realityprogram? Ta tio svinlyckliga par, de måste bygga varsitt drömhus, så får vi se om relationen pallar!
Vad säger du, skulle du våga sätta din relation på prov för ett jättestort jättekonstigt hus med asymmetriska fönster, gigantiska soffor och obligatoriska mäklarskålar med äpplen, citroner och savojkål i?
Martin: Nej, jag tycker också det är något av en gåta, även om jag såklart kan romantisera om att bo i ett hus – tills jag ser allt slit framför mig. Det här med att ett hus aldrig riktigt är klart utan ett ständigt pågående projekt gör den här kontrollmänniskan väldigt nervös. Nu är jag förvisso en person som är så ohändig att det typ börjar brinna när jag försöker slå i en spik, så det finns liksom varken drivkraft eller kunskap att bygga något – snarare rädsla. (Föreställer mig nu att alla husägande TVdags-läsare sliter sitt hår i frustration över att två storstadsbor med husfobi skriver om Husdrömmar.)
Jag tillåter mig ändå att bli provocerad – inte nödvändigtvis av människorna som bor i dessa hus utan av vår samtid och hur den kultiverar drömmen om Det Perfekta Livet.
Men programmet får mig att tänka på det där med bostadsdrömmar i allmänhet, alltså bortom det här med frågan att bo i hus eller lägenhet. Och jag undrar hur det ligger till med folks förväntningar och krav på sina bostäder. Det må vara så att Husdrömmar valt ut (eller hur det nu gått till) byggen som är ovanligt stora, lyxiga eller unika – det ingår väl i drömhuskonceptet, antar jag – men jag kan inte låta bli att tänka: vad är det vi/ni/folk drömmer om egentligen? När är vi nöjda? Hur stort måste huset vara? Hur »unikt«?
Paret som planerade en 600 kvadratmeter stor villa för sig och sina två barn och sedan separerade innan den var färdigbyggd – varför inte 800 kvadrat, om ni nu ändå tar i? Eller hade ni kanske klarat er på ynka 300? Och nu står den frånskilde mannen i en supercharmig liten villa, byggd 1908, och är typ skamsen för att den inte är sådär gigantisk som det förra huset – men not to worry, han planerar att superrenovera den och sälja den dyrt. Viktigast? Att det blir en pool. Det är det absolut viktigaste för barnen.
Jag ska inte bli Nina Björk här och börja prata om skitdrömmar, jag vill inte heller raljera över folks smak och stil, alla får naturligtvis göra som de vill. Men jag tillåter mig ändå att bli provocerad – inte nödvändigtvis av människorna som bor i dessa hus utan av vår samtid och hur den kultiverar drömmen om Det Perfekta Livet. Och då är det egentligen bättre att flytta fokus från drömmarna själva till producenterna av programmet. För vilken syn på boende, vilka värderingar, ideal och drömmar är det som egentligen förmedlas i programmet? Jag tycker det är värt att fundera på.
Jag är förvånad, är det den här typen av hus svenska folket drömmer om? Vad hände med Den Lilla Röda Stugan?
Ida: Jag förstår vad du menar. När äktenskapet gick i kras och tiorumsvillan inte blev av och snubben suckar och säger att »det värsta... det värsta är att ungarna inte fick en pool som de blivit lovade«. Minns du det paret som skulle vara så andliga och härliga som bombarderade hela sitt hus med olika buddistiska symboler och buddor i lera – är inte en stor poäng med buddismen att man ska göra sig av med ägodelar för att bli fri? Allt var så stort och bombastiskt. Jag är förvånad, är det den här typen av hus svenska folket drömmer om? Vad hände med Den Lilla Röda Stugan?
(Och vad menas egentligen med det här »arkitektritad«, det har jag undrat över så länge. Är inte alla hus ritade av en arkitekt? Vem skulle annars ritat? En själv? En funkisgalen apa?)
Men gemensamt för alla de här projekten var ju att de inte var klara, även ett år senare. Jag har en teori här, att sådana där bygg/renoveringsgalningar är som de som börjar tatuera sig – det är ett stort steg första gången, men sedan kan de inte sluta, och vips har det gått överstyr! Större och större hus! Konstigare och konstigare ombyggnationer! Väggar man tvättar med »olivtvål« för en speciell finish! En miljard sovrum vi inte behöver! Undrar hur det hade sett ut utan Rot-avdraget.
Nej, jag tror jag är mycket mer en Sommartorpet-Ernst-person. Husdrömmar är för mycket lera och kraschade budgetplaner, ångest och meck och saker som går fel. Jag vill ha softat ljus och proffs som kommer in och slöjdar till något på fem minuter, där ingenting går fel.
Du då? Något du gillar med programmet? Inspirerade något dig?
Jag kan bli direkt arg över att saker som ekonomi och pengar knappt berörs eftersom det är en ickefråga i dessa tider då alla bara antas belåna sig upp över öronen och hoppar på den spekulativa bostadskarusellen vare sig de vill eller inte.
Martin: Jag har ett konstigt förhållande till den här typen av program. Jag kan som sagt bli mycket bekymrad över de värderingar som förmedlas i dem, störa mig på det grandiosa och gränslösa, bli direkt arg över att saker som ekonomi och pengar knappt berörs eftersom det är en ickefråga i dessa tider då alla bara antas belåna sig upp över öronen och hoppar på den spekulativa bostadskarusellen vare sig de vill eller inte. Och jag är alltså heller ingen husmänniska och absolut inte händig, så jag får inga käcka renoveringsidéer eller inredningstips från programmen.
Men det finns något enormt lockande att få titta in hos folk, se hur de bor och lever. Inte för att håna eller för att bekräfta min egen förträffliga smak, snarare så finns det något väldigt spännande att se vad folk gör för val, hur de inreder, vad de har på väggarna. Jag älskar att – på behörigt avstånd, såklart – glo in i lägenheter när jag är ute och går, spana lite och fantisera om vilka liv som pågår där inne. På samma sätt som det är lockande att gå på lägenhetsvisningar trots att man älskar sitt eget boende. Det är voyeuren i mig som får sitt lystmäte av de här programmen, tror jag. Och det är nog därför jag i slutändan föredrar program som Husdrömmar framför Sommartorpet.
Husdrömmar sänds på SVT1 i kväll kl 20 och finns även på SVT Play.