En av de mest uttjatade filmdiskussioner jag ser blossa upp med jämna mellanrum är huruvida Star Wars bör klassas som science fiction eller ej. Det bör de givetvis inte och diskussionen är långt ifrån det enda onda George Lucas rymdäventyr fört med sig. Det kanske värsta av allt är löftet om rymden som en lämplig spelplats för sagans dramaturgi. I fotspåren på Star Wars har följaktligen även ett antal suggestiva historier rusat fram ut i världsrymden bara för att smärtsamt störta tillbaka, som om filmkonstens tyngdlagar vore svårare att övervinna än fantasins.
Innehålls- och uppfinnesrikedomen är filmens styrkor. En ny, ofta makalöst genomarbetad värld breder ut sig i gränslandet mellan Final Fantasy-spelen och Terry Gilliams Brazil.
I stället känns det som att rymdäventyret i fotspåren på Star Wars kan gå åt två olika håll: antingen minnas som halvdan kultfilm, som David Lynch härligt konstiga men likväl konstnärliga haveri Dune, eller förbli utskrattad kalkon.
Ett exempel på den senare är den snart tre år gamla John Carter. En film med så gott som alla beståndsdelar för att bli både en kult- och kommersiell framgång. En klassisk litterär förlaga, en nybakad Hollywoodhunk i huvudrollen och, framför allt, hisnande äventyr på en främmande planet. I stället mynnade allt ut i en krystad prinsesshistoria med dåliga effekter, slappt renderade utomjordiska landskap och varelser och dessutom en uppskattad förlust på i runda slängar 100 miljoner dollar.
Mycket pekar på att vi de kommande veckorna lär få se historien upprepa sig. Syskonen Wachowskis Jupiter Ascending lär nämligen inte bli någon särskilt stinn kassako, filmen levererar hisnande äventyr på främmande planeter och i huvudrollen ser vi en nybakad Hollywoodhunk i form av Channing Tatum. Att filmens premiär i fjol flyttades hastigt från sommarens blockbustermånader till februarimörkret hintar dessutom om att filmstudion Warner Bros inte riktigt trodde på dess potential (det eller produktionsproblem, oklart vad som är värst).
Det är synd av flera anledningar. Jupiter Ascending skulle nämligen inte alls behöva vara den ståtliga kalkon som filmstudio och förhandskritiker dukat bordet för. Filmens handling kretsar kring Jupiter (Mila Kunis), en faderslös emigrant född på vägen till den nya världen, som lever i Chicago och livnär sig på att städa toaletter. En tydligare illustration av filmens brist på subtilitet är svår att föreställa sig. Jupiter hatar sitt liv, tills en dag då en intergalaktisk prisjägare – som dessutom är genetiskt korsad med en varg – vid namn Caine Wise dyker upp för att rädda henne undan den ondskefulla kungaätten Abrasaxs arvingar. Askungesagan fullbordas genom insikten att Jupiter i själva verket är kungafamiljens avlidne matriark i pånyttfödd version. Om det låter klyschigt så är det ingenting mot hur filmens handling därifrån utvecklar sig. Spelet mellan kungafamiljens medlemmar driver handlingen framåt genom svek och illvilliga diplomatiska skenmanövrar. Gång på gång får vår godhjärtade prisjägare, som sitt namn till trots tycks mer talangfull inom akrobatik än vishet, rycka in för att rädda livhanken på Jupiter. När han för sjätte gången sveper in med sina gravitationsupphävande kängor gäspar man snarare än håller andan. Och då är vi ännu inte ens halvvägs genom filmen.
Så löper Jupiter Ascending. I hjulspår så uppkörda att historien tycks köra fast och hamna på de mest onödiga villovägar. I stället är det filmens innehålls- och uppfinnesrikedom som är Jupiter Ascendings främsta styrkor. En ny, ofta makalöst genomarbetad värld breder ut sig någonstans i gränslandet mellan dataspelen i Final Fantasy-genren och Terry Gilliams Brazil. Mellan irritationsmomenten i Jupiters handlingsförlamade rollfigur och Eddie Redmaynes skrattretande överspel som familjen Abrasaxs främsta arvinge, glimtar något så sällsynt som visuellt originella figurer och miljöer. Syskonen Wachowskis gör inget halvdant och låter sin värld vara lika komplex som filmens ofta obegripliga intriger. Där är Jupiter Ascending emellanåt en lika ambitiös som färgsprakande resa som trotsar fantasins gränser.
På enbart ambitioner görs emellertid inga cinematiska mästerverk. Och när Wachowskis pretentioner hänger sig åt nötta filmklichéer och klumpig händelseutveckling i sådan förbryllande utsträckning som i Jupiter Ascending leder det obönhörligt mot filmhistoriens marginaler. Jag skyller på Star Wars. Att George Lucas redan 1977 lade sagans raster över rymdäventyret och därmed tog ut kursen för en hel genre mot pekoralets förlovade land. Hör jag någon argumentera för att Jupiter Ascending är science fiction lovar jag att dra min ljussabel.