När det häromåret blev klart att tidningen Vice skulle få sin egen nyhetsserie på HBO kändes det bara logiskt. De hade trots allt berikat Youtube med sina väldigt vice-iga dokumentärer under en längre tid och deras nyckfulla gonzojournalistik framstod som något som kunde funka i vanlig tv också.
Nu försöker sig The New Yorker på ett liknande projekt. Medieövergången är på pappret svårare än för Vice, men jag tycker att man lyckas väldigt bra.
Efter ett reportage om grodkuksforskaren (!) Tyrone Hayes kamp mot bekämpningsmedlet Atrazine läser skådespelaren Andrew Garfield upp en dikt. Det blir inte alls spretigt utan känns som tidningen.
Piloten till The New Yorker Presents är 30 minuter lång och består av fyra separata inslag. 
Första delen kan bäst summeras som en sketch. Gud (briljant spelad av Alan Cumming) har svårigheter att nå igenom bruset och tvingar därför sin profet (Brett Gelman) att pröva en rad okonventionella metoder för att försöka värva följare ute på gatan. Det är först efter avsnittet jag fattar att hela sketchen är en analogi på vad The New Yorker själva försöker göra i och med sin tv-satsning.
I avsnittets nästa del (stora bilden här ovan) möter vi den serbiska performancekonstnären Marina Abramović för ett samtal om hennes skapande,
och tredje delen handlar om grodkuksforskaren (!) Tyrone Hayes kamp mot bekämpningsmedlet Atrazine. Och sist av allt läser skådespelaren Andrew Garfield upp en dikt. Det hela låter kanske spretigt, men varje story berättas på ett sätt som gör att det mest känns som att bläddra igenom ett nummer av den vanliga tidningen. De fina vinjett-illustrationerna signerade Emily Flakes lätta hand hjälper också till att separera de olika delarna från varandra.
I teorin känns det svårt att ta en »high brow«-publikation som The New Yorker och översätta den till tv-mediets förutsättningar. Men formatmässigt och innehållsmässigt är serien faktiskt klockren. I mixen av konst, kultur och politik verkar regissören Jonathan Demme (The Silence of the Lambs) värdera bra. Pilotavsnittet är liksom smart, men inte för smart, som nog många befarade på förhand.
Väljer nu Amazon att gå vidare med serien (vilket det inte är säkert att dem gör) står vi en ovanligt intressant förstasäsong till mötes. För The New Yorker har funnits sedan 1925 och är en riktig hörnsten inom amerikansk publicistik. Men det är 2015 nu och de, tillsammans med resten av branschen, tampas ju med den påstådda tidningsdöden på alla fronter. Initiativen som The New Yorker tar – vare sig det gäller att anordna en egen festival eller att försöka hotta upp de klassiska seriestripparna hos Seth Meyers (se klippet nedan) – pekar allt mer mot ett och samma håll. Varumärket måste bli mer folkligt.
För att överleva ser man sig tvungna att vidga sitt utbud bortom den trogna (men smala) amerikanska intelligentians preferenser. Hur gör man det på ett underhållande sätt utan att förlora sina kärnvärden? Kan man behålla sin vanliga publik och samtidigt, med tv-serien som inkörsport, få fler att intressera sig för The New Yorkers utgivningar? Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen av tidningens dilemman, både på tv och bakom kulisserna.
Pilotavsnittet till The New Yorker Presents finns att streama gratis på Amazons hemsida.