1. Sápmi Sessions (SVT2 kl 22:15)
»Satt den? Men gud! Fy fittan!« tjuter den samiska jojkstjärnan Ingá-Máret Gaup-Juuso i studion uppe i Sápmi – Sameland – när andra säsongen av denna kulturhipsterversion av Så mycket bättre inleds i kväll med Loreen som den svenska popstjärnan och Ingá-Márets kreativa kontrapunkt.
Programserien, som vunnit Ikarospriset och Samiska journalistpriset samt nominerats till det europeiska tv-priset Prix Circom, skildrar möten mellan svenska och samiska artister. I den övergivna tågstationen Vassijaure, ett ödsligt gammalt stopp längs Malmbanan i Kiruna kommun, har den framgångsrike gotländske skivproducenten Tobias Fröberg inrett en kargt mysig studio där artisterna möts under tre dygn för att, från scratch, skriva och spela in en gemensam låt.
Eller ta Anna von Hauswolffs möte med bandet Adjágas, som resulterade i den djupt atmosfäriska låten Tidlöst nu – kanske bättre än allt de gjort på egen hand.
Jag minns min lite fåniga inledande misstanke om kultur-appropriering från första säsongens första avsnitt 2011, då jag tyckte att »vi« förväntades gå in i serien med Markus Krunegård som norm och Inga Juuso som exotica (i själva verket är ju Krunegård bara en liten provinsiell krumelur jämfört med världsstjärnan Juusos superkarriär). Men programmet hanterar tvärtom kulturmötet som ett verktyg att lirka upp tittarens fördomar med, och redan det där allra första mötet ruskade om – i slutändan var det nog snarare mina fördomar om Krunegård som kom mest på skam. Samarbetet var passionerat jämlikt och trots att jag inte hört låten sedan dess har jag Markus maniskt upprepande mantra »Jag saknar ingenting – eller, jo..!« tydligt kvar i musikminnet.
Överlag är de samiska artisterna större stjärnor internationellt än popartisterna från Sverige. Bara där ställs alltså »våra« begrepp på huvudet. Överlag är också själva musikskapandet normbrytande för både artisterna och oss tittare.
En underbar sekvens från första säsongen var när Johan T Karlsson (Familjen) och Andreas Tilliander satt och pitchade och loopade helt utan mening, för att kicka i gång låtskrivandet de skulle utföra ihop med jojkstjärnan Sofia Jannok – som i sin tur bara satt tyst i studiosoffan och undrade varför de vill jobba bakvänt och inte börja med sång och melodi. Till slut steppade producent Fröberg in och föreslog att de skulle testa Sofia som startmotor i stället – och Andreas Tillianders och Henrik Karlssons första, tvekande osäkerhet vändes till entusiastisk framkomlig väg så fort Sofia började känna sig fram med rösten.
Eller ta Anna von Hauswolffs möte med bandet Adjágas, som resulterade i den djupt atmosfäriska låten Tidlöst nu – kanske bättre än allt de gjort på egen hand.
I kvällens säsongspremiär möts alltså Loreen och Ingá-Máret Gaup-Juuso, i sällskap med en trio djupt erfarna och kreativa musiker som Ingá-Máret tagit med sig, och resultatet blir filmiskt, visionärt, dramatiskt. Vilken rysare att i slutscenerna se gänget kliva in på den lokala lilla puben med verket!
2. Det okända (Sjuan kl 21)
Ett viktigt studieobjekt för oss som ibland får för oss att svenskar är ett upplyst folk. Att detta imbecilla spökjaktsprogram pågått i 15 säsonger visar på den absoluta motsatsen. Var femte svensk tror på spöken och deras mostrar, vilket räcker till både den här skitserien och en sjuk, sorglig, skadlig, vanvettig multimiljonindustri. Med detta sagt – det är inte trist att titta. Programmet får mig ofta att skratta… men jag gråter inombords.
3. Sherlock (SVT1 kl 22)
SVT:s snabbrepriser av de tidigare två säsongerna, inför premiären av säsong 3 den 1 februari, har nått den första säsongsfinalen, The Great Game. En suverän upphämtning efter det tämligen patetiska episod 2, en suverän upplösning på säsongen, och en suverän uppgradering av seriens sammanhållande storybåge, då Sherlocks nemesis Moriarty introduceras här – galet och grandiost rolltolkad av Andrew Scott.