Jag fick ett kärleksbrev av Louis CK i förra veckan. Det var ömsint, välformulerat och långt, så långt att han skickade ett annat brev några minuter innan där han ursäktade sig för den andlösa svada som snart skulle komma. Jag läste det mitt i en sömnlös natt och den milda ordströmmen vaggade mig till tröst.
Nu var det naturligtvis inte jag som var föremål för min favoritkomikers kärlek, inte heller var jag ensam mottagare av hans passionerade rader. Men det som skickades som ett PR-mejl med avsikt att uppmärksamma folk på en ny standup-special, hans sjätte i ordningen, visade sig veckla ut sig i en varm kärleksförklaring till en lokal. Inte en specifik sådan, utan en typ: klubben. Nattklubben, humorklubben, standup-klubben. Louis CK, en av relativt få komiker i världen som nått först teater- och senare även arenanivå, har nämligen valt att spela in den nya timmen på i sammanhanget småttiga The Comedy Store. Och i sin iver att förklara beslutet får vi följa med honom på den resa genom små nattklubbar över hela USA som han gjort varv efter varv under sina närmare 30 år som ståuppkomiker.
Att komma ut från Largo med 20 minuter material ivrigt påhejad av den tillåtande alternativa publiken betydde att man kunde ta det till The Improv där en bredare publik skar ner de 20 minuterna till tre bra skämt – och ett funkade på The Comedy Store…
Han berättar om humorklubbarna i Boston där han startade som 18-åring, om den sprudlande klubbscenen i New York på sent 1980- och tidigt 90-tal där man kunde göra åtta gig på en lördagkväll, och om de anrika klubbarna ute i landet som stått emot tidens prövningar och där man fortfarande känner lukten av Bill Hicks cigarettrök i väggarna. Han rabblar namn efter namn på arrangörer och ägare och framför allt på storheter man kunde få se, humorgiganterna som var hans förebilder och hjältar: George Carlin, Eddie Murphy, Norm MacDonald, Steven Wright, Joy Behar, Don Gavin, Colin Quinn och tusen andra.
Han beskriver de olika klubbarnas publik och hur han lärde sig att värdera dem: att komma ut från Mbar eller Largo med 20 minuter material ivrigt påhejad av den stöttande och tillåtande alternativa publiken betydde att man kunde ta det till The Improv där en bredare publik skar ner de 20 minuterna till tre bra skämt.
Och så fanns The Comedy Store. Av de tre bra skämten man vaskat fram via de andra klubbarna kanske ett funkade på The Comedy Store, skriver han. Men då visste man att det var bra. Relationen mellan The Comedy Store och Louis CK har varit trasslig, det förstår man. »The wonderful dark side of comedy«, kallar han den. »The Comedy Store is the only club in the country that never passed me when I auditioned. I auditioned at many clubs where I didn't pass but I always went back and finally did pass. The Comedy Store never passed me. I just wasn't right for them. I didn't start working there until I became well known enough to circumvent the audition process. Until I became one of those guys who can just walk into a nightclub and go on stage.«
När jag ser Louis CK live at the Comedy Store förstår jag hans behov av att kontextualisera den på det här sättet. Det finns inte så mycket att hänga upp den på. Ingen större tematik, inga direkt kontroversiella ämnen, inga tankeväckande filosofiska iakttagelser. Bara en dryg timmes strödda skämt. Genomarbetade, vällevererade och underfundiga roligheter visserligen, men få som fastnar, få som utmanar mina föreställningar om världsordningen eller skänker förtröstan för egna tillkortakommanden, sånt han skämt bort oss med tidigare.
I trailerklippet som släpptes inför specialen skämtar han om flygresor:
Flygresor! Ett ämne som i hardcorehumorkretsar slängigt kännetecknar amatören, ett typiskt ämne för nybörjarkomikern. När Louis hedrade sin mentor George Carlin efter dennes död beskrev han hur Carlin fick honom att i stället för att fila på sitt material i 15 år slänga det gamla varje år och skriva nytt. »När man är klar med flygplan och hundar, vad gör man?« sa han. »Då får man gå djupare, prata om känslor, om vem man är, och sen slänger man det och får gräva ännu djupare«:
Så vad betyder det att han är tillbaka i flygplansanekdoterna? Har han gått varvet runt? Är detta ett steg bakåt, en ytlighetsmarkör? Nu ska vi komma ihåg var ribban ligger här, Louis CK är lite Sorkinsk på det viset att han levererat sig till en egen måttstock som kanske inte alltid är så rättvis. Få nybörjarkomiker skulle välja att i sina flygskämt mima fram en omsorgsfull spädbarnsstrypning till exempel.
Förklaringen finns förstås i mejlet. Kärleken till klubben, till hantverket, till utmaningen i det svårjobbade nemesisrummet. Det är här, på klubbscenen, som humorn föds, spirar och lever. Det är här han hör hemma, här är rötterna, här finns lusten. Varför överanalysera? Ibland går man ut i Globen inför en månghövdad massa på 15 000 personer och får dem att frusta, tjuta och vrida sig till komplexa skämt om slaveri och otillräckligt föräldraskap, ibland vill man stå i en rökig klubb där man ser varje ansikte i publiken och bara garva i en timme. Visa hur det ser ut när man pullar en råtthona till orgasm, beskriva sin rädsla för fladdermöss och förklara för sin kompis att dennes dotter kommer att vandra genom livet som vore det en snöstorm av dåliga kukar. Spela in det och sälja till fansen på ett föredömligt enkelt och billigt sätt utan mellanhänder.
Arbetsglädje, tänker jag när jag ser honom. Det här är en dag på kontoret för Louis CK, och ingen gör det bättre.
Louis CK live at the Comedy Store kan köpas från louisck.com.