En händelse som ser ut som en tanke: den nya tv-serien Westworld närmar sig HBO-premiär med bredbenta, metallklonkande stormsteg och samtidigt råkar filmen Westworld, originalet från 1973 som åtminstone »inspirerat« tv-versionen, dyka upp i TCM-tablån. En anledning så god som någon att tipsa om denna underhållande och tankeväckande science fiction-rulle, skriven och regisserad av Michael Crichton och genomsyrad av idéer som Crichton skulle återkomma till 20 år senare när han skrev Jurassic Park.
I en inte alltför avlägsen framtid är nöjesparken Delos det ultimata resmålet för spänningssökande lyxlirare. Delos är ett påkostat och realistiskt äventyrsland för vuxna, dit välbemedlade medborgare åker för att få leva ut sina fantasier i olika kittlande scenarier. Besökarna väljer en miljö – medeltiden, antikens Rom eller vilda västern – som de sedan får lajva loss i bäst de vill. Våld, sex, makt… allt är möjligt i Delos. Och dessutom riskfritt. Lev ut dina hjältefantasier eller ge vika för dina mörka drivkrafter! Delos dömer inte!
Westworld är perfekt science fiction – kommenterar samtiden genom framtiden, kittlar fantasin med idémutationer drivna till sin tankeväckande spets, diskuterar klass, hybris och människans futila försök att till varje pris kontrollera sin omgivning.
Nyckeln till den häftiga upplevelsen är de sofistikerade androider som populerar de olika världarna. Robotarna är programmerade att spela diverse roller i sina respektive tidsåldrar, och är alltid underställda människorna. De är tjänstefolket, underklassen, hororna, de slemma skurkarna inställda på att mucka gräl men aldrig vinna en fight; i sitt konstruerade DNA oförmögna att skada människor. Bara ta emot, aldrig ge igen.
Men så händer det något. En bugg sprider sig bland androiderna. De börjar uppträda underligt, gå emot de givna instruktionerna. Den allseende kommandobryggan skickar ut tekniker, försöker lösa problemet, men inser snart sitt dilemma – androiderna är tekniskt sett designade av andra datorer, inte av människor, och deras konstruktion är därmed bortom människornas fattningsförmåga.
Westworld är ett bra exempel på min favorittyp av science fiction – den som kittlar fantasin, utgår från vår verklighet och samhälle men drar tendenser till sin spets, muterar idéer till något nytt och tankeväckande, kommenterar samtiden genom framtiden, diskuterar klass, hybris och människans futila försök att till varje pris kontrollera sin omgivning.
Inte minst är Westworld intressant utifrån skildringen av androiderna, vars underdåniga plats i denna artificiella värld problematiseras ordentligt. Var våra sympatier hamnar i slutändan är inte helt självklart, även om Yul Brunners gunslinger-robot är en av filmhistoriens mest klassiska antagonister.