Första säsongen av Black Sails kändes för polerad. Piraterna var inte alls så råbarkade som man kunde önska. Visst försöktes det, men humöret var för gott. Vad som borde ha varit en smutsig äventyrsserie för vuxna blev i stället någonting där man tyckte sig se och höra Johnny Depp och hans hurtbulle till kapten hela tiden. Dessutom var det för mycket okänslig nakenhet och buskisartade sexscener. Fingertoppskänslan saknades.
Ändå såg jag klart hela säsongen – som faktiskt bara blev allt bättre, med en säsongsfinal som innehöll ett av de häftigaste sjöslag jag någonsin sett på tv eller film och där cliffhangern – nästan straffbar i sitt iscensättande – har fått mig att längta efter fortsättningen.
Som nu är här.
Blanda sedan in ett löjligt snyggt, nästan poetiskt, foto – närbilderna på Flints väderbitna ansikte, till exempel – och vi har en inledning värd att ta på allvar.
Arghh, kan man muttra om man vill, på sann piratska. Och det vill man gärna för det här är en bra början. Vi slipper mycket av det negativa från tidigare säsong (om jag inte räknar fel så förekommer det bara ett par skinkor och ett par bröst i första avsnittet) och i stället bjuds det på precis det man vill ha av en piratserie: äventyr, action och smuts.
Kapten Flint och hans före detta besättning, de gjorde ju myteri i säsongsavslutningen, vaknar upp med huvudvärk efter att ha spolats i land på en strand med full utsikt över Urca de Lima och dess rikedomar. Eleanor Guthrie får problem med en ny typ av otäcking, med ärr över ögat och allt, och Charles Vane får så klart ligga (det är hans bakdel vi får se). Annars koncentreras mycket av handlingen kring Flint och hans gamla besättning.
Karaktären Flint är svår att sätta: han har gått från att vara sympatisk till att mörda sin egen besättning, och försöker nu rädda sitt eget skinn genom att föreslå att han ska simma ut till moderskeppet och ta över det (bra idé!) tillsammans med John Silver – den enda som fortfarande kan med honom. Eftersom känslorna inte är besvarade leder det här till en massa skönt gnabb, som i vilken buddy-komedi som helst. Helt okej för mig, bara det hålls under kontroll; Luke Arnolds John Silver är nämligen rätt enerverande. Den där pojkaktiga charmen biter inte på mig, ej heller accenten eller modellhåret. Men där finns i alla fall någon slags kemi som är uthärdlig.
Blanda sedan in ett löjligt snyggt, nästan poetiskt, foto – närbilderna på Flints väderbitna ansikte, till exempel – och vi har en inledning värd att ta på allvar.
Om man nu till att börja med accepterar Black Sails för vad det i grund och botten är: trams. Eller vad andra kanske skulle referera till som guilty pleasure. Det handlar ju trots allt om sjörövare. Och Black Sails försöker omfamna den klassiska nidbilden av hur just en sådan ska se ut och förväntas bete sig – således alla dessa buttra teaterminer, rynkade ögonbryn och mööörka röster (Black Sails ses med fördel textat). Men Jag köper det, i väntan på en bättre piratserie.