I dokumentären Fightville (som finns på Netflix) får vi följa två unga slagsmålskämpar med drömmar om Las Vegas och UFC-kontrakt. Det handlar ytligt sett om MMA men egentligen mer om att växa som människa, acceptera det primala, besegra sina rädslor och att aldrig ge upp.
Som The Karate Kid mixat med Sons of Anarchy i regi av John Cassavetes. Men med en alldeles egen röst. Kingdom är vad som får mig att gapa efter käftsmällar just nu.
Långt ifrån glamouren tränar de sju dagar i veckan för att någon gång, kanske, få äntra en bur i tv-kamerornas ljus och kunna livnära sig på sin sport. Antingen det, eller så dör de urfattiga och slutkörda i en träningslokal någonstans i ingenstans. Antagligen det senare, för inte många får en professionell karriär.
Och någonstans här tar tv-serien Kingdom vid, i gränslandet mellan framgång och misslyckande.
Kingdom är ett suveränt exempel på det fiktivas intrång i det dokumentära, eller vice versa. Allt från karaktärer till handling hanteras med en förvånansvärd realism. Som en blandning av The Karate Kid och Sons of Anarchy, i regi av John Cassavetes. Men ändå med en alldeles egen röst. Kingdom är vad som får mig att gapa efter käftsmällar just nu.
Ett familjedrama centrerat kring fighting och då i synnerhet MMA. Alvey – Frank Grillo som även agerat coach i Warrior – och Lisa äger ett gym på nedgång, deras framtid ligger i Alveys son Nate, en ung talang med både disciplin och intelligens. Balansen rubbas dock en aning av Alveys andra son Jay, problembarn med ett jobbigt bagage fyllt med både droger och våld. Allting kompliceras ytterligare då Lisas ex Ryan Wheeler muckar från fängelset och vill göra comeback i ringen... Jepps, alla är fighters här.
Det är sällan man ser en serie med så starka personporträtt, där man aldrig tänker »nej, inte fem minuter med henne/honom nu igen«. Alla har en resa värd att följa. Men, de är alla på väg att tappa fotfästet. De är suveräna för att de är tecknade utifrån ett frenetiskt myller av vrede och glädje. Precis som livet självt. Vilket gör dem allt från sympatiska till djupt obehagliga. Inga känslor eller personlighetsdrag vaskas bort för att vinna tittare. Kanske är det just så man vinner tittare?
Det är sällan man ser en serie med så starka personporträtt, där man aldrig tänker »nej, inte fem minuter med henne/honom nu igen«. Alla har en resa värd att följa.
Alvey är en tickande bomb, eller ett litet barn. Urcharmig men labil och inte sen att göra bort sig frekvent. Hans fru Christina som blivit ren efter år av droger, men som garanterat kommer falla tillbaka. Deras äldste son Jay (världens coolaste polisonger, förresten) som älskar för mycket och hatar sig själv för mycket. Han kommer aldrig bli lycklig. Och så den yngsta: Nate, lite sexuell självrannsakan där kanske? Sista av allt Ryan och Lisa... Egentligen passar de rätt bra ihop, om det inte varit för att Lisa är tillsammans med Alvey och Ryan har seriösa problem med alkohol och att slå folk, möbler, gym, sönder och samman.
Kingdom tilltalar mig på samma sätt som Fightville, eller varför inte Finchers Fight Club. Den handlar om både manlighet och »manlighet«. Liksom i Fight Club handlar det om ett sökande efter mannen från förr. Mannen som gick ut i krig. Men den handlar också om kriget inom varje enskild man. Vilken typ av man vill du vara? Vill du vara den som slår, eller den som blir slagen? En slags stenåldersapproach som går att tillämpa på vad som helst egentligen, i slutänden handlar det om självrespekt. Visst blir det väl simpelt och naivt ibland, som när Ryan försöker lära sin överviktiga rumskamrat att ge igen genom att slå första slaget. Men även när Kingdom simplifierar så exemplifierar den även med ett bakslag. Nämligen att våld i sig sällan gör saker och ting bättre.
Liksom i Fight Club handlar det om sökandet efter mannen från förr. Mannen som gick ut i krig. Men också om kriget inom varje enskild man. Vilken typ av man vill du vara? Vill du vara den som slår, eller den som blir slagen?
Buren som metafor för livet. Buren som ett mikrokosmos i sig. Som en början till kontroll: besegra din motståndare och du tar lättare itu med ekonomi, relationer, jobb och så vidare.
Och Kingdom handlar lika mycket om dessa fighter som de i buren. Jay, vars mamma är prostituerad, Alvey, som ständigt saknar pengar, och Nate, som i det inledande avsnittet blir brutalt misshandlad.
Det mest intressanta med Kingdom är att den väcker upp någonting inom mitt pacifistiska jag, ett frågetecken. Hur skulle jag hantera en motståndare i buren? Jag som aldrig varit i slagsmål i hela mitt liv, i alla fall inget ömsesidigt sådant. Vilken typ av man är jag?
Kingdom har svensk premiär på TV12 i kväll kl 22, och hela säsongen läggs ut direkt på TV4 Play Premium.