När jag såg Tim Burtons Frankenweenie kände jag: den mannen har haft en hund själv som han har älskat så himla mycket.
Mycket riktigt! En liten blandrashund vid namn Pepe, närmare bestämt. Pepe hade en sjukdom, så alla var rädda att han inte skulle leva speciellt länge. Nu visade det sig att Pepe skulle leva ett långt liv, men lille Tim var alltid rädd att hans hund skulle dö.
Om man tänker efter har Burton hundar, döda eller levande, i många av sina filmer. Poppy i Mars Attacks!, Zero i The Nightmare before Christmas och Scraps i The Corpse Bride…
Han beskriver kärleken till en hund så fint:
»A dog can be your first love, and I was that way. Unconditional. You don't get it often with people. You don't get it with all animals. But my dog had that soulful quality.«
Om man tänker efter har Burton hundar, döda eller levande, i många av sina filmer. Poppy i Mars Attacks!, Zero i The Nightmare before Christmas och Scraps i The Corpse Bride till exempel. För att inte tala om alla hundar som får så fina frisyrer i Edward Scissorhands!
Men Sparky, hunden i Frankenweenie, är den mest bedårande och rörande av dem alla.
Burton gjorde redan 1984 den stop motion-animerade kortfilmen Frankenweenie, om en pojke som försöker återuppliva sin döda hund. Den unge Burton jobbade som animatör på Disney, och där ansåg man att historien var för makaber. Den visades aldrig offentligt. Men Burton blev äldre och känd, och han glömde aldrig sin lilla historia om hunden.
Frankenweenie kom som långfilm till biograferna 2012 och till alla som kraxar om att Burton »aldrig gör något bra nuförtiden« måste se den.
Läbbig förort med spikraka gator, bybor i mobb som vill slå ner allt som är annorlunda – Frankenweenie har till och med Winona Ryder som en av rösterna!
Lika bra som bästa Burton-filmen Edward Scissorhands, och dessa två filmer har flera Burton-favvosar gemensamt: läbbig förort med spikraka gator, bybor i mobb som vill slå ner allt som är annorlunda – och Frankenweenie har till och med Winona Ryder som en av rösterna!
Denna svartvita dockanimation handlar om det ensamma – men lyckligt och självvalt ensamma – barnet Victor (inte jättesvår Frankenstein-referens…det kommer flera, till exempel heter en sköldpadda Shelley). Han roar sig i stället med att göra fantastiska hemgjorda monster-stop motion-filmer tillsammans med sin bedårande och rörande lilla skrutt till hund, Sparky. Hans föräldrar, även om de är snälla, oroar sig över att han inte passar in, och hans pappa försöker till och med mut-hota Victor till att spela baseball.
Men Sparky – här kom hulkgråt nummer ett för mig – dör i en olycka. Victor är otröstlig. Men så kommer han att tänka på vad han lärt sig på en tidigare lektion med den fantastiske nye långfejsade fysikläraren (Martin Landau gör rösten!). Och Victor gör ett desperat försök att med elektricitet väcka Sparky till liv….
Det är så fint allt. Kärleken till det udda och annorlunda – men filmen är också ett brinnande försvarstal till vetenskapen.
Ja ni. Det är så fint, allt. Kärleken till det udda och annorlunda. Men filmen är också ett brinnande försvarstal till vetenskapen. Och så den rörande relationen mellan ett barn och en hund också. Snyft!
Men den är jätterolig också, allra mest skrattar man! Dockanimationen är underbar – herregud, de där barnen i Victors klass! Vilket jäkla gäng!
Speciellt stirrtjejen med helt blankt uttryck i fejset och hennes otäcka katt Mr Whiskers som kan förutse framtiden med sina bajskorvar. Fantastiskt roligt är också världens obehagligaste barn med puckelrygg (hej, litterära blinkning).
Har ni en liten vovve därhemma kommer ni vilja krama den hårt hårt när ni ser Frankenweenie. Men oavsett om ni har djur eller inte – ha näsdukar redo!