Få saker kittlar som »what if«-scenarier. Det är ett ämne som kan vridas och vändas åt alla håll – appliceras på vardagshändelser som påverkar den enskilda individen likväl som på storpolitiska skeenden som förändrar världen. Ett »what if«-drama i det lilla som jag själv föll hårt för när det begav sig var Sliding Doors, och sådana som behandlar globala förändringar har vi tjogtals av – så sent som för två dagar sedan skrev vi om SyFys 12 Monkeys-reboot där också ett »what if«-scenario ligger till grund för berättelsen.
Vad hade hänt med USA om Tyskland och Japan vunnit andra världskriget? Övriga världens öde är vi utifrån piloten ännu rätt obekant med – även om »handelsrelationen med Sverige« nämns med viss tyngd.
Men nu gäller det alltså The Man in the High Castle, Amazons tv-pilot baserad på – eller kanske nästan snarare inspirerad av – Philip K Dicks roman Mannen i det höga slottet från 1962. Här är frågan den kanske mest kittlande (och välanvända) av dem alla – vad hade hänt om Tyskland och Japan vunnit andra världskriget?
Eftersom vi har att göra med en amerikansk tv-serie kanske vi först och främst ska omformulera frågan – vad hade hänt med USA om Tyskland och Japan vunnit andra världskriget? Övriga världens öde är vi utifrån piloten ännu rätt obekant med (även om »handelsrelationen med Sverige« nämns med viss tyngd).
Hur som helst – USA är ockuperat och delat. Västkusten tillhör Japan, östra halvan är ett nazistiskt lydrike och däremellan finns den neutrala zonen som en buffert längs Klippiga Bergen. Hur denna buffertzon styrs är ännu oklart, men trots att den som ickeockuperad borde vara en fristad framställs den i piloten som en glåmig och ogästvänlig plats.
Det som gör The Man in the High Castle till en väldigt lyckad tv-timme är hur verklig den värld som presenteras känns.
I San Francisco får den unga kvinnan Juliana Crain en förbjuden filmrulle i sin ägo efter att hennes syster som tillhört motståndsrörelsen dödats, och med filmrullen följer instruktioner om att resa till Canon City i den neutrala zonen. På östkusten har den unge mannen Joe Blake samtidigt påbörjat en lastbilsresa med samma mål och syfte, med nazister hack i häl. Rullarna innehåller journalfilmsklipp, där en annan, för oss mer bekant utgång av andra världskriget flimrar förbi – den amerikanska flaggan som reses på Iwo Jima, landstigningen i Normandie – händelser som i The Man in the High Castles värld aldrig inträffat. Eller?
Det som gör The Man in the High Castle – utvecklad av Arkiv X-veteranen Frank Spotnitz och producerad av Ridley Scott – till en väldigt lyckad tv-timme är hur verklig världen vi som åskådare placeras i känns. Piloter brukar ofta slå knut på sig själva i överpedagogisk nit när de ska presentera rollfigurer, deras motiv och hur världen de befinner sig i fungerar. Här sker inte det i samma utsträckning, allt presenteras inte i minsta detalj, i stället är det just detaljerna i bakgrunden som förklarar och visar oss en värld där andra världskriget slutade först 1947 och då med en helt annan utgång. Därtill etableras dramat på den världspolitiska scenen bra, med slitningarna och misstänksamheten mellan Tyskland och Japan och vad som kan tänkas hända med maktbalansen när den svårt Parkinsonsjuke Adolf Hitler avlider och en ny – ännu mer krigisk och ond – ledare tar över det nazistiska styret.
The Man in the High Castle är därtill en väldigt snygg pilot om man bortser från några scener med lite taffliga CGI-bakgrunder. Visst, filtret de lagt över fotot i en del vybilder över San Francisco hade passat bättre på Instagram, men på något sätt förhöjer den samtidigt blekta och förstärkta färgtonen bilden av en alternativ värld, en verklighet vi aldrig fått uppleva.
Det som irriterar mig är rullarna med journalfilmsfragmenten, som försetts med titeln The Grasshopper Lies Heavy. När Juliana spelar upp filmen blir hon genast övertygad om att de visar verkligheten – utan någon mer förklarad orsak än att hon tycker att de ser verkliga ut – vilket med våra nutida glasögon så klart ter sig lite löjligt men 1962 var inte fejkade filmer vardagsmat. Det här spåret som så tidigt planteras, att verkligheten som vi ser kanske inte är så verklig som vi tror, förtar mycket av känslan för mig och för dessutom tankarna i en illapassande Matrix-riktning.
Filtret i vybilder över San Francisco hade kanske passat bättre på Instagram, men den både blekta och förstärkta färgtonen förhöjer ändå bilden av en alternativ värld.
Och det är här vi återkommer till att jag nästan ser tv-versionen av The Man in the High Castle mer som en inspiration av Philip K Dicks bok än en rak filmatisering (och här följer en del spoilers gällande handlingen i boken och vad vi kan tänkas ha att vänta oss i serien). Nu är jag ingen expert på den mytomspunne författaren, men jag har som så många andra slukat hans böcker i de sena tonåren (det bör ha varit i samma veva som Blade Runner visades omklippt på bio 1992, det var ju en rejäl Philip K Dick-hausse då) och jag har även försökt fräscha upp minnet genom att dyka i Wikipedia. Boken låter sig visserligen knappast filmatiseras utan en rejäl strömlinjeformning eftersom den är så pass komplicerad till sin struktur, men den lämnar vad jag minns fältet betydligt mer öppet gällande vad som är den sanna verkligheten, och ställer dessutom frågan huruvida det ens är vettigt att prata om vad som är sant eller falskt eller huruvida det finns en, två eller ännu fler verkligheter. I Philip K Dicks roman är The Grasshopper Lies Heavy en förbjuden bok som beskriver ett händelseförlopp där de allierade vann andra världskriget, men den boken överensstämmer inte heller med vår verklighet utan beskriver ett tredje skeende där USA och Storbritannien vinner kriget men efter freden utvecklas i olika riktningar och det uppstår ett kallt krig mellan dem i stället.
Att The Grasshopper Lies Heavy i tv-versionen är förbjudna filmsnuttar i stället för en bok är kanske inte så konstigt – det är inte lika bra tv att se människor med näsan försjunken i en bok – men jag fick uppfattningen att det som spelades upp från den gryniga filmrullen var just vår verklighet och inget annat, även om det visserligen skulle vara en bra WTF-vändning längre fram när tittare som inte är bekanta med Dicks förlaga får brallorna neddragna om det visar sig att filmrullarna visar en tredje värld. Men annars innebär filmatiseringen ett rejält avsteg från den dubbla kontrafiktion som det brukar pratas om gällande den här romanen. Det skulle vara en trist förenkling.
Utsikterna för The Man in the High Castle får sägas vara väldigt goda. Av de piloter som Amazon lade upp för premiärtittning förra veckan har ingen annan kommit i närheten av samma uppskattning. Å andra sidan är också den publik som serien riktar sig till en väldigt röststark sådan på internet, så frågan är hur bred målgruppen är överlag. Värt att ha i bakhuvudet är att Amazon faktiskt gav grönt ljus för en förstasäsong för ett år sedan till Chris Carters scifi-pilot The After, men för några veckor sedan meddelade att de beslutat sig för att lägga ner den utan att förklara varför.
Men jo, visst får vi en hel säsong av The Man in the High Castle vad det lider. Allt annat vore en skräll.