Innehåller spoilers för Girls, säsong 4 avsnitt 2, Triggering.
Om första avsnittet av nya säsongen Girls kändes som en shoegazerindierulle så var andra avsnittet som en wannabe-indie, som mitt typ 14-åriga jag hade älskat och nött ihjäl på en sliten Filmnet-rippad VHS, och som jag hade sett om i dag för att fyllas av något slags blandning av skam och ömhet för mitt yngre jag. (Samt insikten om att det där är orsaken till att jag aldrig vågat gå någon skrivarkurs och att det kanske är lika bra.)
Promenaden över ängen är som plockad ur valfri John Hughes-film – eller ur en halvhabil highschool-film från sent 1990-tal gjord av någon som älskade Hughes som tonåring men inte riktigt har förmåga att återskapa magin.
De första dagarna på skrivarskolan i Iowa känns mest som en fantasi skapad antingen av just en 14-åring som drömmer om livet som ska komma, eller av en 35-åring som drömmer om livet hen kunde och borde ha levt (Hannah 14-årings-outfits avsnittet igenom säger inte nödvändigtvis något om vilketdera som är mest troligt): Det fantastiskt fina hemmet med lagom mycket quirky charm, det bekymmerslösa festandet inklusive blå slajmbrottning, de inspirerande samtalen i ett bibliotek i en gammal träkåk med snickarglädje och veranda.
Och sedan skevas det förstås till för att, nä, det är inte så där perfekt… och i både verkligheten och fiktionen måste huvudpersonen sättas på plats och förstå att hen inte är balla fisken i den lilla dammen längre. Skillnaden är förstås att i fiktionen kommer personen att nå fina insikter och ändå komma någon-ganska-bra-stans.
Den avslutande promenaden över ängen är som plockad ur valfri John Hughes-film. Eller snarare ur en halvhabil highschool-film från sent 1990-tal gjord av någon som älskade Hughes som tonåring men inte riktigt har förmåga att återskapa magin.
Var Marnie-samtalet instoppat för att påminna oss om att New York finns, eller för att försöka få oss att orka bry oss om henne och Desi? Gäsp.