I framtiden är nästan hela mänskligheten utplånad av ett fruktansvärt människoskapat virus. James Cole skickas tillbaka i tiden och träffar där epidemiologen Cassandra Railly. Han lyckas övertyga henne om att han är från framtiden, och tillsammans ger de sig på jakt efter sjukdomens ursprung. Det är premissen för Syfys tv-serieversion av 12 Monkeys, som hade USA-premiär i lördags.
Terry Gilliams film var för steampunkig med saker som pyser överallt. Tv-versionen är mer nedtonad och realistisk. Inga pumpande rör, inga knasiga vetenskapsmän.
Jag har sett Terry Gilliams filmoriginal från 1995 många gånger, och såg den igen innan jag såg första tv-avsnittet, och är naturligtvis väldigt präglad av den och dess kaotiska framtids-/nutidsdystopi – men det är inte säkert att filmen (som i sin tur bygger på Chris Marker-klassikern La Jetée från 1962) vinner över serien. Jag tyckte inte den åldrats med värdighet. Terry Gilliam är väldigt... Terry Gilliamsk, liksom alldeles för steampunkig och med saker som pyser överallt. Bruce Willis är bra, men Madeleine Stowe är blek och Brad Pitt spelar över. Den nya versionen är mer nedtonad och realistisk. Inga pumpande rör, inga knasiga vetenskapsmän. Jag dras in i berättelsen och är genast med på noterna.
I början följer den filmen rätt bra, Cole skickas tillbaka för tidigt (fast hamnar inte på mentalsjukhus här) men lyckas övertyga Cassandra att han är från framtiden. Han återvänder senare till 2015 för att försöka döda en man som man tror är orsaken till sjukdomen. Precis som i filmen bygger framtidens planer på antaganden och fragment från det förflutna. Och givetvis börjar man misstänka att en del av den information som finns är missförstådda pusselbitar från Cole själv.
Tidsresetematik är alltid problematiskt. Det är lätt att trassla in sig. Det måste alltid förklaras att man inte kan ändra på stora skeenden, för då kan tiden kollapsa. Av någon anledning används alltid att döda Hitler som ett exempel på saker som man inte kan göra. Det måste ju vara för att tidsresans logik liksom dödar sin egen dramatik - om man fuckar upp så kan man ju bara åka tillbaka till innan man klantade sig, och göra rätt? Det förklaras rätt snyggt i 12 Monkeys, att försök till att ändra saker som redan hänt gör att saker och ting börjar skaka och så småningom explodera. Tidsresandet blir då mer och mer som ödesbestämdhet, att allt man gör är meningen. Cole vet att om de lyckas stoppa viruset så kommer han sluta existera, det är då han vet att han gjort rätt. Den framtid som han kommer ifrån kommer blekna bort och förändras. Hur detta hänger ihop med idén om att inte ändra i historien (rädda 7 miljarder liv kan ju kännas som ett lite större ingrepp än att förhindra andra världskriget, ändå) har ännu inte förklarats.
Det finns potential här, och det ska bli intressant att se var de tar berättelsen. Filmen handlar ju egentligen bara om hur Cole upplever sin egen död, vilket inte verkar vara ett fokus för serien. Det blir lite som när man ser Game of Thrones trots att man läst böckerna, en del av charmen är att se var någonstans serien gör avsteg från den berättelse man redan är bekant med. Jag kommer att fortsätta titta, även om jag tycker premissen haltar lite. Om man nu är så teknologiskt avancerad att man kan fixa tidsresor, borde man inte då kunnat lägga energin på att forska fram ett botemedel?
12 Monkeys visas på Syfy, oklart med svensk distribution.