Tio år senare (...oy) är Tina Feys precis lagom sötbittra Mean Girls fortfarande en av de bästa filmer jag vet. Rättelse: En av de bästa filmer som finns. Den går alltid att se. Den går alltid att citera. Den går alltid att relatera till. Och egentligen har den inte åldrats nämnvärt.
Nästan varje replik i filmen inte bara går att citera, utan har tagits upp i det gemensamma medvetandet och dyker upp mest hela tiden.
Tina Fey skrev manus baserat på en reportagebok om tjejmaktstrukturer på gymnasieskolor, och Mark Waters regisserade Lindsay Lohan igen, efter Freaky Friday året innan. Lohan spelar Cady, som hemskolats i Afrika (ja, det är exakt så specifikt) innan hon hamnar i en amerikansk skola och plötsligt upptäcker en helt ny social värld som hon inte förstår alls ens när hon försöker relatera den till djurriket. Hon får hjälp på vägen av de lagom alternativa Janis och Damien, och hämndwallraffar i bitchgänget Plastics innan hon drabbas av rosaglittrigt Stockholmssyndrom. Typ. Självklart finns det en kille med i bilden också, men han är egentligen sekundär för historien förutom som något slags katalysator för händelseförloppet. That's just, like, the rules of feminism.
Som sagt. Nästan varje replik i filmen inte bara går att citera, utan har tagits upp i det gemensamma medvetandet och dyker upp mest hela tiden.
Om du mot förmodan inte sett den (och i så fall är det jättefint att du vaknat ur din koma, jag kan förklara Facebook för dig imorrn) så tycker jag att du ska ta och göra det. Och om du har gjort det så vet du varför du ska se den igen.